Det vita bruset som alltid omger oss är fyllt av individer som berättar om hur lyckliga och framgångsrika de är. TIll och med deras husdjur är potentiella mottagare av ett Nobelpris.

De som lyckas bäst av dessa figurer tituleras ”influerare”.

Så ser det ut på individnivå.

Det märkliga är att det vita bruset när det gäller nationer ser ut på ett helt annat sätt, där tävlar istället olika etniciteter om att jämra sig över hur utsatta, förföljda och missförstådda de är. Och … så har det enligt dem varit sedan tidernas begynnelse.

Det finns två exceptionellt framgångsrika grupper på detta område – alltså att framställa sig som offer; judar och svarta.

Märk väl att det inte skulle falla mig in att förneka dessa gruppers lidande de senaste 2500 åren.

Inte alls.

Vad jag försynt vill påpeka är att det i det moderna samhället stickats en offerkofta som väldigt många nationaliteter försöker ikläda sig.

En del förtryckta etiska grupper har aldrig riktigt lyckats, dit hör nordamerikas indianer. I det vita brusets populärkulturella skildringar framställdes de i begynnelsen som sadistiska rödskinn med en förkärlek för att döda alla som var vita … förutom då vita kvinnor … som rövades bort för att resten av sitt liv få sitta och garva hjortskinn.

I dagens populärkultur framställs däremot indianerna oftast som representerade av makthungriga casinoägare som alltid vill utvidga det imperium de byggt på roulette, 21 och billig skattefri sprit.

I dagens Europa jämras det över att födslotalen sjunker.

Lappri.

Århundradena efter de vitas ankomst minskade indianernas befolkning med 90 procent.

Ändå är det vita bruset inte tydligt när det gäller folkmordet på Nordamerikas indianer, i bästa fall kan den historien framställas som sorglig men ändå på något sätt helt nödvändig.

Folk som plågats eller till och med utplånats måste kunna fylla en politisk funktion för att deras lidande ska uppmärksammas i dag. Och då står vi inför ett fenomen som kan beskrivas som kampen om ledarkoftan i Offerloppet.

Den kampen är hård, och de som har erövrat ledarkoftan släpper den ogärna ifrån sig.

De armenier som försökt vinna uppmärksamhet för det folkmord de  utsattes för av turkarna har fått uppleva hur de motarbetats av Israel. När det gäller folkmord och förintelser verkade som om principen från filmen Highlander är den styrande: There can be only one.

Vilket förstås är orsaken till att du antagligen aldrig hört talas om sayfo. Det är assyriernas beteckning på det folkmord som turkarna genomförde på deras folk – samtidigt som de ägnade sig åt att folkmörda armenier.

Men armenier är inte över sig intresserade över att sayfo uppmärksammas, de har fullt sjå med att få Mets Yeghern – Den stora katastrofen uppmärksammad.

Många svenska samer anser att deras rättigheter till betesmark och fiske i århundraden kränkts av den svenska staten, av svenska företag som gruvor och byggföretag och enskilda svenska individer som önskat utvidga de egna ägorna.

Strider och tvistemål om sådana rättigheter finner jag fullt begriplig – och de pågår även i dag.

Där kan man sätta sig med historiska dokument, lagfarter och lagböcker och försöka avgöra vad som är rätt och vad som är fel.

Men i den allmänna svenska debatten är det inte så mycket dessa frågor som avhandlas – det är istället det ”rasistiska”, ”rasbiologiska”, och ”kolonialistiska” förhållningssätt som svenska staten och dess myndigheter anses ha utövat mot samer.

Man kan betrakta anklagelserna om rasism som ett sätt att bygga stöd för den egna saken när man strider för sin sak i rättsliga tvister om mark. Gruvdriften blir en följd av rasism.

Vi har dessutom att göra med kulturarbetare som vill ha få mer uppmärksamhet och positionera sina produkter på marknaden. Musik, litteratur och konsthantverk säljer bättre om de lanseras som skapade av representanter för ett förtryckt urfolk. Lanseringen går bättre ju mer man broderar ut berättelsen om förtrycket.

(Återigen … märk väl att jag här inte diskuterar vem som har vilken rätt till marken i olika omstridda områden i norr.)

Svenska kyrkan har gått i spetsen för sprida en bild som lätt får en att tro att norr om Luleå behandlades samerna som de afrikaner som en gång plågades i kung Leopolds Kongo. Den dåvarande ärkebiskopen Antje Jackelén deklarerade på tal om samerna:

”Svenska kyrkan har bidragit till och legitimerat förtryck”.

Hon bad å kyrkans vägnar om ursäkt vid två speciella tillfällen; i Uppsala domkyrka 2021 och i Luleå 2023.

Men om vi ska vara lite mer exakta … hur har övergreppen sett ut?

Den samiska artisten och konstnären Matilda Märak har uttryckt det så här:

”Samer har utsatts för övergrepp av den svenska staten under århundraden. Staten har stulit våra marker och exploaterat våra områden. Samer har tvångskristnats, blivit satta i nomadskola och utsatts för rasbiologiska undersökningar. Våra traditionella trummor som användes av noaidi brändes. Idag räknar man med att det bara finns runt 70 trummor kvar i hela världen”.

När Svenska kyrkans representanter ska redogöra för sina försyndelser gentemot samerna blir katalogen lika vag; präster ska ha ”motverkat samisk andlighet”, bidragit till ”att rasbiologer kunde studera samer” och så ”verkade de för nomadskolor som särat på barn och föräldrar”.

Det må mig vara förlåtet … men jag har lite svårt att se detta som exempel på kolonialt förtryck man måste be om ursäkt för. Vi talar inte om slaveri, massgravar och brutala bestraffningar.

Och när Svenska Kyrkan på bokmässan 2024 skulle åskådliggöra sin försyndelser genom olika seminarier – som ett led i sitt ”försoningsarbete” måste jag nog säga att jag inte riktigt orkade bli upprörd. Upprördheten var stor i vissa panelsamtal, men jag fattade inte varför.

Jag skulle kunna kunna anföra rätt många exempel på brutalare behandling av svenska torpare, drängar och daglönare vid samma tid än det som samer utsattes – och mig veterligen planerar inte Svenska kyrkan någon ursäkt till den svenska allmogen för att den bidrog till att överheten kunde hålla folket i herrans tukt och förmaning.

Men Svenska kyrkans biskopar vill kunna kliva in på den internationella arenan och då kan man positionera sig på ett bättre sätt om man ber om ursäkt för forntida försyndelser. Sveriges deltagande i slavhandel och kolonialkrig är ju synnerligen begränsat och både katoliker och anglikaner kan välja och vraka i sin historia för att hitta händelser och handlingar att be om ursäkt för.

I dagarna kritiserade Amnesty Sverige för att behandla samerna på ett sätt som inte är ”förenligt med internationell rätt”, och Finland angavs som ett föredöme eftersom man där:

”… har tagit steg för att integrera samiska perspektiv i sin klimatpolitik genom att inrätta ett samiskt klimatråd – ett oberoende organ som förenar vetenskap och samisk traditionell kunskap.”

När samernas historia beskrivs ser man framför sig etniska rensningar, brinnande kåtor, och uthungrade samer som sitter och gnager på benen från ett självdött renkadaver (som antagligen förgiftats av en ond prost som ett led i dennes kamp mot samisk hedendom).

Systrarna Märak och andra samiska kulturarbetare gör allt de kan för att vi ska få den bilden av historien – det är mer lönsamt att vara kulturarbetare från ett förföljt urfolk, än att vara poet och skånsk grisbonde.

Men … som vanligt måste vi ställa oss frågan … hur var det egentligen?

Det talas ofta om hur den svenska staten och kyrkan förföljt och förtryckt den samiska religionen. Men det är faktiskt lite oklart vad som kännetecknat den samiska religionen innan den kom i kontakt med kristendomen. Samernas värld bestod av tre nivåer … typ fågel, fisk och mittemellan och de var alla fästa vid ett träd som i sin tur var fäst vid Polstjärnan. Djur som ren, björn och varg spelade en viktig roll som budbärare mellan de olika nivåerna i världen, och i samernas värld fanns heliga platser i naturen … där offer frambars till exemplevis speciella stenar.

Nåjden spelade en viktig roll, som bärare av läkekonst, men också som domare i tvister, men kanske framförallt som förmedlare av budskap från andevärlden och för sin förmåga att se in i framtiden.

Men allt detta ska alltså kristendomen nästintill ha utplånat. Wikipedia ska man aldrig betrakta som trovärdig – däremot som en noggrann förmedlare av den korrekta politiska sanningar.

Den som vill bli upplyst av Wikipedia om de svenska samernas historia får veta att:

”Det hårda motståndet mot samisk religionsutövning är en stor förlust för såväl samisk som nordisk kulturhistoria och var förmodligen ett sätt att motverka motstånd och kunna kontrollera samerna.”

Och vi får detta bevisat genom:

”I Sverige brändes år 1693 nåjden Anders Nilsson levande på bål i Arjeplog ihop med sina religiösa artefakter.”

Jo, visst.

Det kan i sammanhanget vara värt att påpeka att mer än 300 kvinnor avrättades i Sverige anklagade för häxeri – och de kvinnorna var inte samer.

Inget tyder på att samerna behandlades hårdare än någon annan grupp av stat och kyrka när det gällde religiösa frågor.

Snarare var det kanske så att samerna behandlades mildare – det är en tes som Francis Young driver i sin nyutkomna studie Silence of the Gods.

1532 skildrade den tyske geografen och teologen Jakob Ziegler samerna i sitt verk om Skandinavien – de beskrevs som ett folk som inte var fientliga till kristendomen, de hade inga större problem med att avge bekänna sig till Jesus – men de behöll parallellt med detta många av sina ursprungliga religiösa seder och riter. Nåjderna intog också fortfarande en central roll i det samiska samfälligheterna. Men det svenska prästerskapet verkar ha accepterat denna blandreligion. Francis Young förklarar det bland annat med att vare sig katolicismen eller de lutherska lärorna hade några föreskrifter som noga reglerade människans förhållande till skogen, sjöarna och naturkrafterna. Biskopar och präster kände sig inte direkt utmanade om samer smög i väg och dyrkade en klippformation eller bad nåjden förutsäga morgondagens temperatur. Givetvis spelade kyrkans och statens organisatoriska svaghet i de norra delarna av Sverige en roll i sammanhanget.

Men man ska inte underskatta att samerna också var fruktade … för sin trollkunnighet.

I Europa spreds ryktet om att Ivan III – storfursten av Moskva – tillkallat samiska trollkarlar eftersom han inte kunde få till en arvinge. Resultatet blev tsar Ivan IV … ”Den förskräcklige”. Den förste verklige storryske tsaren – och den stat och det rike han skapade har påverkat världen sedan dess – ibland på synnerligen obehagliga sätt.

Man skulle kunna skapa en konspirationsteori kring detta – och betrakta födseln av Ivan den förskräcklige som deras hämnd på en oförstående omvärld, en hämnd som fortsatt in i våra dagar … med Stalin som Ivans arvtagare.

Det fanns en viss skillnad i förhållningssätt mellan katoliker och protestanter till samerna. Den katolske biskopen Olaus Magnus som gick i landsflykt i Rom sedan Sverige reformerats hävdade att samerna i sig var ett folk som bestod av trolldomskunniga varelser som ägnade sig åt svart magi. Det var inte en fråga om några trollkarlar här och där, alla var det. Den lutherska kyrkan i Sverige verkar trots allt ha haft en mer tillbakalutad hållning till samernas dyrkande av djur och natur – och det klagades vid hoven ute i Europa på att de svenska kungarna och statskyrkan inte gjorde något för att kristna samerna mer grundligt – så mycket fruktade man samernas förmodade magiska förmåga.

Sveriges fiender brukade förklara de svenska framgångarna på Europas slagfält under stormaktstiden med att den svenska hären till största delen bestod av samiska trollkarlar. Det gick så långt riksmarskalken Magnus Gabriel de la Gardie i ett direktiv till Antikviteteskollegium påpekade vikten av att det publicerades upplysande skrifter om samerna i Sverige där det bland annat skulle förklaras att ”lappar var lika sällsynta i den svenska armén som indianer”.

Den svenska kyrkans kamp mot samernas ursprungsreligion tog sig formen av konfiskering av de mest synliga uttrycken för denna tro – nåjdernas trolltrummor. Den nyssnämnde Anders Nilsson som brändes på bål drabbades av detta oblida öde på grund av att han misshandlat en prost som försökt beröva Nilsson hans trolltrumma.

Young beskriver i sin studie hur samerna tidigt inkorporerade kristendomen i sin egen tro – kristna symboler blandades med samiska trolltecken på trummorna. Den samiska religionen har under långeliga tider utvecklats som en anpassning till den omkringliggande naturen och miljön, nu dyker det upp en ny faktor i omgivningen – prästerna och deras gudar; då uppstår en sammansmältning.

Tydligast visar det sig kanske i att många samer kom att ingå i 1800-talets och det tidiga 1900-talets mer kristna väckelserörelser. Tungomålstalande var inget främmande för ett folk som sett schamaner gå in i extas.

Man gör i dag stor sak av att samiska skallar mättes – men så gjorde man med folk i Dalarna och Värmland också … och i västkustens fiskelägen. Det var en del av den tidens rasbiologi, och man kan tycka vad man vill om det men samerna utsattes inte för någon behandling som var unik.

Den svenska allmogen hade som sagt länge tuktats med kyrkans, skolans och länsmans hjälp – det drabbade också samerna; och liksom torpare i Småland rasprofilerades så skedde detsamma med renskötande eller fiskande samer.

Möjligen är det på det viset att samerna faktiskt hade en fördel sedda genom statens, och myndigheternas ögon. Samernas rykte som ett urtida folk som bevarade sina seder och traditioner gjorde att Sverige kunde framställa sig som ett land med en mycket lång historia – något som tydligt färgade Johannes Schefferus skrift Lapponia som kom att bestämma bilden av Sverige och samerna i de bildade skikten i Europas stater under 17 och 1800-talet.

En del av styrkan i den samiska mentaliteten är att anpassa sig efter omgivningen – och kulturen – utan att låta sig kuvas.

Men … vad händer i det nutida Sverige där mentaliteten är präglad av att alla vill framställa sig som offer? Vad händer om samerna anpassar sig till detta?

Vi ser hur samiska kulturarbetare och företrädare för Sapmi framställer sig själva som just offer – bara för att kunna få personlig vinning och uppmärksamhet genom detta.

Men ju mer de lyckas med detta, ju mer samer i allmänhet börjar betrakta sig som offer … desto mer försvinner den ursprungliga obändiga samiska kulturen. Den kultur som kunde hantera förföljelser kommer att gå under till ljudet av prästers och prelaters ständiga ursäkter för vad som påstås ha präglat samernas historia.