Sittande på ett kafé i Postojna följer jag käftande i sociala medier om Sidney Sweeneys jeansreklam.

Ordleken med ”jeans” och ”genes” i annonserna har fått stora stim av svarta personer att anklaga henne för att vara nazist, och i vågorna av det stora stimmet guppar vita förmenta vänsterradikaler som också för oss förklarar att den som är blond, blåögd och talar om vikten av gener måsta vara nationalsocialist.

På förmiddagen har jag hälsat på min moster Mila på hennes ålderdomshem. När jag talar med Mila förklarar jag att vi garanterat kommer ner igen och hälsar på om två år … för då fyller hon 100. Hon tycker själv dock inte att hennes 98 år är någon ålder att prata om:

”Äh, på våningen ovanför finns det en kvinna som nyss fyllde 104 år.  Hon satt i läger under kriget, träffade sin man där, födde barn i lägret … och därefter ger sig Mila in en lång redogörelse för kvinnan vedermödor efter kriget … och avrundar med att berätta att 104-åringen haft covid fyra gånger”.

Mila är inte unik på min mors sida av släkten, där tenderar de att bli väldigt gamla … och obegripligt pigga. Mila hör utmärkt, använder inte glasögon och klarar sig helt själv, och ansvarar för de gemensamma inköpen som de på hemmet gör av hembränt plommonbrännvin.

En fråga om gener.

Gnället om gener känns märkligt när slovenen Pogačar är på väg att segra i Tour de France för fjärde gången. Landsmannen Roglič har som bäst tidigare en andraplats totalt i loppet, men kan trösta sig med OS-guld och segrar i Giro d´Italia och den spanska Vueltan.

Att ett land med bara två miljoner invånare kan få fram två av världens bästa cyklister kan ju vara en tillfällighet … eller bero på den genetiska kompositionen av befolkningen.

Antalet framstående slovener i världsklass inom idrotten är anmärkningsvärd – medan de som kollektiv i lagidrotter är sämre på att hävda sig. Kanske är det för att vi här har att göra med ett folk av individualister, som inte är asociala – tvärtom. Men ett vanligt drag är deras behov av att med jämna mellanrum sluta sig inom sig själva – något som är tydligt när det gäller Pogačar och Roglič; de har ibland i kritiserats för att inte verka tillräckligt engagerade … ens när de vunnit … och för att inte ständigt smila upp sig.

Som ni förstår så är de slovenska framgångarna ganska få när det gäller lagidrotter. Svårt att formera effektiva kollektiva maskiner med introverta individualister …

… såvida de inte utsätts för hårt yttre tryck som hotar deras möjlighet att vara just introverta individualister.

Partisanbrigaderna under andra världskriget var exempel på sådana av nödvändigheten skapade maskiner.

Från mitt bord på kafét kan jag se slottet framför ingången till den stora Postojna-grottan. Under kriget fanns ett av nazisternas största bränslelager i grottan, och därifrån försågs trupperna runt medelhavet med drivmedel – och givetvis var den hårt bevakad. Men en grupp dödsföraktande partisaner lyckades ta sig in i grottan genom en gång som inte fanns utmärkt på något karta och de sprängde hela lagret i luften. Det brann i sju dagar, och väggarna i vissa delar av den enorma grottan är fortfarande svarta.

De slovenska partisanerna kännetecknades inte bara av sin stridbarhet utan också av att soldaterna ägnade så mycket tid åt att skriva dikter.

Kan låta märkligt, för det flesta tror att det är som Czeslaw Milosz hävdade att det måste bli i krig:

”Det uppstår en enorm förenkling av allting … språket behåller bara sin grundläggande funktion … som ett verktyg som används för att uppnå sitt mål.

Beroende på att den kan passa in på ett enda ark av papper, var dikten den mest vanliga formen av illegal litteratur under kriget, den var mer ett dokument än en konstform.”

Milosz tankegång är ganska vanlig; att det på något sätt måste vara nödvändigt att förenkla och till och med förgrova den egna sidans budskap när det är krig.

Men som litteraturhistorikern Boris Paternau konstaterade i sin essä ”the Image of the national Liberation Struggle in Slovene Poetry of Resistance 1941- 1945”:

”I motats till den polska kännetecknades den slovenska motståndspoesin inte av att den uttryckte en känsla av katastrof, och därför använde den sig i mycket mindre grad av ett fragmenterat språk. Stilistiskt utgick den från nationella klassiska verk och folklig poesi och deras typiska form.”

I Sverige pågår fortfarande diskussionen om en vi behöver en litterär kanon. Överheten kommer nog aldrig få till en användbar sådan, för då kan en situation uppstå liknande den Paternau beskriver:

”Sedan grundskolan hade slovener, medvetet och omedvetet, betraktat sin poesi som ett tecken på nationell frigörelse och självständighet. Det är därför inte förvånande att de i farans stund spontant sträckte sig efter detta antika vapen för att delta i ett modernt uppror som var allt annat än poetiskt”.

Den amerikanska författaren Louis Adamič, var född i Slovenien och konstaterade i ”The Eagle and the roots” – ett verk om hans återvändande till det gamla landet:

”Det fanns ett vanligt förekommande uttryck om att du inte var en riktig partisan om du inte hade ett vapen, ammunition, skrev dikter och var täckt med löss. Och så var nästan fallet; dikter skrevs av 70 till 80 procent av de slovenska partisanerna”.

Möjligen ser rätt många slovener ut som om de faktiskt skulle kunna användas i någon slags nationalsocialistisk propaganda – men ingen skulle vara intresserad, det är sedan gammalt att man ser nazismen som en pöbelaktig rörelse, inte minst för utslagen av kollektiv, blodtörstig hysteri. Eller om man så vill … en följd av de dåliga genernas seger.

Skrikig dyrkan av styrka är ofta följden av att man är medveten om sin egen svaghet – intellektuellt och fysiskt … och försöker dölja den.

Samtidigt är vår tids – lika skrikiga – dyrkan av svaghet ett tecken på medvetenhet om den egna allomfattande svagheten … och ett försök att framställa denna svaghet som något som gör en till en bättre människa.

Pogačar behöver inte våra hyllningar eller vår beundran. Han trampar vidare mot nya segrar. I tysthet. Funderande på annat.

Förresten … den slovenska partisangruppen som genomförde sprängningen anfördes av en polsk soldat som rymt ur tysk fångenskap. Det är okänt om samvaron med slovener fick honom att börja skriva dikter.

(Fotot är taget i en av de underjordiska skolor de slovenska partisanerna organiserade. Det må ha varit så att ett blodigt krig pågick – men att organisera egen skolgång var en självklarhet. En dag skulle ju befrielsen komma … och då gick det ju inte an att nationens barn inte kunde läsa, skriva och räkna.)