Jo, jag vet, du har länge irriterats över Anna Hedenmos närvaro i den svenska offentligheten … men inte riktigt förmått formulera vad det är som retar dig.

Kanske har det varit misstanken om att hon faktiskt i verkligheten är lika trögtänkt som hon framstår i intervjuer hon gör, och det känns ju aldrig riktigt bra att angripa någon som som fick en sekunda hjärna ditsatt på det stora monteringsbandet i himlen. Kanske var det måndag just den dagen?

Men i dag inser jag att Hedenmos trögtänkthet bara varit spelad, kanske just för att hon förstått att det är ett effektivt sätt att undgå kritik. 

Det finns ju varjehanda priser som årligen delas ut till skribenter som belöning för vad de plitat ihop i sin tillvaro som överhetens skriv-kulier. Till dessa priser kommer nu säkert ännu ett att tillfogas, det kan väl få namnet ”Bonniers Stora pris för falsk känslosamhet”.

Jo, jag vet. Tidningarna har länge varit fyllda med artiklar av personer som låtsas bry sig om något annat än sig själva – och på vilken av SvD rekommenderad restaurang de kan få bord till helgen; men i dagens Expressen har Anna Hedenmo lyft denna genre till oanade höjder.

Texten har av Expressen rubricerats som ”kulturessä” vilket nog måste sägas vidga vår syn; både på vad som kan betecknas som ”kultur” och vad som är en ”essä”. Vad kommer härnäst att i Expressen få etiketten ”kulturessä”? Serietabellerna för norsk damfotboll? 

”Kulturessän” inleds med att Anna förtäljer oss vart hon är på väg:

”Jag sitter i ett flygplan på väg till Aten, för vidare färd mot den grekiska övärlden. Bläddrar förstrött i flygbolagets glassiga magasin, smuttar på det vita vinet och blickar ner mot jorden. Framför mig ligger en vecka med sol, bad och fest. Jag är på väg mot paradiset.”

Plötsligt verkar Anna drabbas av insikten om att det pågår ett krig i Gaza. Hon får lite dåligt samvete – kan hon verkligen åka på semester och peta i sig retsina, och kanske en Metaxas-brandy eller två efter middagen. Ångest! Den hastigt påkomna insikten om vad som händer nere på marken är väl dock något märklig.

Det som sker där nu inleddes 7 oktober 2023. Döden har på olika sätt sedan dess varit ständigt närvarande i Gaza sedan dess. Men Anna planerade sin semester utan att ägna lidandet en tanke, bekymrade sig vare sig om de israeler som är gisslan eller de palestinier som dödas.

Hon väljer resmål, beställer biljetter, köper kanske hon också en baddräkt och en solklänning.

Äntrar planet, dricker vin och ”bläddrar i ett glassigt magasin” – och just då kommer hon att tänka på scener som den här:

”Pojken vädjar om hjälp, och några meter från honom ligger en död flicka – i två delar.”

Det tyder på ett något perverterat sinnelag att drabbas av sådana tankar medan man bläddrar i ett ”glassigt magasin”.

Vi förstår alla förstås att hela den situation Anna beskriver är påhittad. Förvisso är hon inte den första skribent som dramatiserar, och fantiserar ihop en bakgrund till de egna tankarna … men sällan har det väl gjorts så taffligt som i den här ”kulturessän”.

Fast … kanske är det ett utslag av hennes bakslughet; hon tänker typ: ”… det jag nu skriver är så orimligt och ologiskt att ingen kommer att tro att jag fabulerar, läsaren kommer att intala sig att det måste vara sant … för annars skulle det dessutom inte kunna bli tryckt under beteckningen ”kulturessä”.

Texten är fylld med märkliga formuleringar:

”Om planet hade fortsatt över Egeiska havet och östra Medelhavet i bara en och en halv timme, hade jag haft helvetet på jorden under mig.”

Men lilla Anna, om planet hade tagit av i en annan riktning hade du flugit över det ständigt pågående slaktandet i Kongo, de svältande miljonerna i Sudan, slaktandet i Ukrainas skyttegravar, kannibal-klanernas härjningar på Haiti…

Vart man än flyger i världen kommer planet att någon gång passera över ett av de helvetshål på jorden där människor dagligen mördas och förnedras, platser präglade av massgravar och likbål.

Anna koketterar med sitt själsliv och sin ångest över att på Paros ha vältrat sig i solen:

”Dagarna kommer och dagarna går, jag lapar sol, avnjuter grekisk sallad och öl i skuggan, och blickar utöver det turkosa havet. Slår bort de obehagliga tankarna och återgår till uppsluppna samtal med vännerna.”

Ruelsen drabbar henne först när hon återvänt till Sverige:

” Arlanda hälsar mig med regn och 14 grader, och medan jag packar upp och försöker få liv i uttorkade krukväxter, släpper jag motvilligt in omvärlden.”

Då skriver hon sin artikel och skickar till Expressen.

Men det som egentligen hänt är nog följande – Annas revisor har förklarat för henne:

”Men Anna lilla, ska du dra av din tur till Grekland måste du ju på något sätt visa att det rörde sig om arbete. Kan du inte plita ihop en artikel med utgångspunkt från din vistelse. Då får du en intäkt, och allt du gjort blir avdragsgillt som kostnad för intäkts förvärvande”.

Men det mest osmakliga med Annas text är nog att hon försöker få oss att både ömka och beundra henne … samtidigt.

Vi ska tycka synd om henne för att hon trippade fram på strandpromenaden medan människor dog i Gaza och nu har ångest för detta, men vi ska också se upp till henne för att hon inser att det inte var moraliskt rättfärdigt att hänga i barer och restauranger medan de i Gaza köar för en bit bröd.

Anna har i årtionden haft en helt central position när det gäller att forma nyhetsflödet för överhetens räkning, om hon är missnöjd hur människor reagerar på eländet i världen borde hon kanske först av allt ställa sig frågan om sin egen roll, och sitt eget ansvar.