Amerikanska techmiljardärer driver projekt som ska föra oss ut i rymden, men också forskning som ska utveckla superintelligenta datorer, och experiment som ska göra oss odödliga – andra strävar efter att bryta barriären mellan maskin och människa. Började denna utveckling för 150 år sedan med en rysk kristen filosof?

Även den som länge följt Elon Musks arbete för att människor en dag ska kunna leva på Mars blev nog förundrad över det uttalande han publicerade på X för sex månader sedan, 8 september 2024. Där förklarade han att redan inom fyra år skulle människor landa på den röda planeten, och om 20 år skulle det där finnas självförsörjande samhällen.

Musk har länge propagerat för att människor ska erövra nya planeter, koloniseringen av Mars ser han som första steget. Det som driver honom är fruktan för att vår jord ska bli obeboelig; mänskligheten behöver expandera ut i universum för att kunna överleva.

Men sambanden mellan Sovjetunionen och dagens kultur i Silicon Valley är djupare än så.

Samtidigt som världens rikaste man planlägger dessa expeditioner, ägnar sig en annan rik man åt att försöka förlänga sitt liv – utan att samtidigt åldras fysiskt och mentalt. Efter det att entreprenören och techmiljardären Bryan Johnson sålt sitt företag Braintree för åtta miljarder kronor satsar han nu miljontals dollar varje år på sin dröm om ett nästintill evigt liv. 15 februari fyllde hans event ”Don’t die summit” Javits konferenscenter i New York. Johnson har sedan han 2021 började experimentera med livsförlängande åtgärder fått en växande följarskara, däribland medlemmar av familjen Kardashian – och nu finns också en Netflix-dokumentär som berättar om hur han lever. Blodtransfusioner var tidigare en del av hans liv, numera fokuserar han mest på en mycket strikt livsföring där hård träning och vegansk kost är grunden, och han söker konstant efter nya kosttillskott och hi-techlösningar som ska ge honom evigt liv, och ungdom.

Det är lätt att tro att det här är idéer som fötts i hyperaktiva miljardärers hjärnor – de behöver ständigt nya mål: erövra en planet, eller besegra döden.

Men drömmar om rymdfärder och att övervinna åldrandet har mycket gamla anor; i forna tiders kulturer fantiserade man om att finna ”ungdomens källa”.

Men det märkliga med Elon Musks och Bryan Johnsons projekt är att idéernas ursprung kan spåras tillbaka till ett oväntat land, och det är Ryssland, och senast någon försökte förverkliga dem var det i Lenins och Stalins Sovjetunionen. Vilket förstås kan framstå som en historiens ironi; två företrädare för hyperkapitalism försöker förverkliga gamla utopier som fötts i några bolsjevikers hjärnor.

1922 befinner sig Alexander Bogdanov i London. Han är där som representant för Sovjetunionen med uppdraget att förhandla fram ett handelsavtal med Storbritannien. Under sin vistelse läser han den brittiske kirurgen Geoffrey Keynes bok ”Blood transfusion”, och blir totalt fascinerad. Nu är det inte så underligt som det kan verka, att någon som ska förhandla fram ett handelsavtal absorberas av ett medicinskt verk om blodtransfusioner. Bogdanov hade ägnat sig åt det mesta i sitt liv: medicin, ekonomi, matematik, politik, filosofi, litteratur – och var en originell tänkare på alla dessa områden. En gång i tiden hade han också varit en av ledarna i bolsjevikpartiet, innan han kom på kant med Lenin över några filosofiska spörsmål. Men nu kom allt annat i bakgrunden för Bogdanov, nu när han trodde sig ha funnit lösningen på livets gåta.

Vid sin återkomst till Sovjetunio­nen grundar Bogdanov ”Institutet för hematologi och blodtransfusioner”. I breven till vänner och medarbetare är det uppenbart att han tror att han har upptäckt möjligheten till evigt liv. Han använder sig själv som försökskanin, men i stället för att lura döden avlider han själv 1928, efter att ha fått blod från en person som hade både tuberkulos och malaria.

Man bör dock inte skaka på huvudet åt Bogdanovs arbete; han anses i dag som en föregångare på detta område, och brukar benämnas som ”blodtransfusionernas Ikaros”.

Men det finns inte bara uppenbara likheter mellan Bogdanovs vision och Bryan Johnsons längtan efter evig ungdom – det finns också likheter mellan Bogdanov och Elon Musk.

1908 skriver Alexander Bogdanov romanen ”Den röda stjärnan”, en tidig science fiction-berättelse om hur bolsjeviken Leonid möter marsianen Menni som för honom till sin hemplanet, där Leonid upptäcker att marsianerna lever på en överbefolkad planet, och därför ser sig om efter andra planeter dit de kan flytta – som vår planet. I uppföljaren ”Ingenjör Menni” får vi följa hur ett kommunistiskt samhälle upprättas på Mars.

Bogdanovs rymdfärdsromaner påverkade den framstående sci-fi-författaren Kim Stanley Robinson i vars på 1990-talet utkomna Mars-trilogi det förekommer en person som är ättling till Alexander Bogdanov.

Och att Elon Musk läst och beundrat Robinsons romaner är uppenbart. Han har nämnt dem som en inspiration, men också konstaterat att han anser att Robinson är för pessimistisk när det gäller möjligheterna att kolonisera Mars. Från Bogdanov till Robinson till Musk.

Men sambanden mellan Sovjetunionen och dagens kultur i Silicon Valley är djupare än så. Under de tre första årtion­dena av 1900-talet fanns en rörelse i Sovjetunionen som fick namnet ”biokosmism”. De vetenskapsmän och tänkare som tillhörde denna strömning vägleddes i sitt arbete av några visioner och idéer som kunde vara hämtade från Elon Musks och Bryan Johnsons idévärld, bland annat:

• Biologisk odödlighet. Biokosmisterna trodde inte att döden var oundviklig, utan att vetenskapens utveckling – framförallt den medicinska – skulle kunna förlänga livet i evighet.

• Det skulle i framtiden till och med gå att återuppliva döda människor (idéer som i dag återfinns bland dem som fryser ned människor med syftet att de en gång ska kunna återföras till de levandes skara).

• Erövring av universum. Biokosmisterna ansåg att jorden var för liten för mänskligheten och att den och civilisationen bara kunde räddas genom att man sökte sig till nya planeter.

• Total teknikoptimism. Människan begränsades av sina kroppar och av samhället – men vetenskapen skulle göra att människan kunde ta kontroll över sin kropp, och därmed skulle bättre samhällen uppstå. De som i dag arbetar med Elon Musks Neuralink-projektet skulle säkert känt sig hemma bland 1920-talets ryska biokosmister, som i sin tur skulle älska idén om att operera in datachip i den mänskliga hjärnan – och vem blir väl förvånad över att Bryan Johnsons företag Kernel också arbetar med att utveckla denna teknik.

På kristna grunder skapade han en vision där människans öde var att kolonisera världsrymden.

Under den terror som Josef Stalin inledde utplånades biokosmismen under 1930-talet som en öppet verkande rörelse bland Sovjetunionens vetenskapsmän – ändå lyckades framstående forskare i all tysthet arbeta vidare i biokosmismens anda.

Där fanns militären och matematiken – Anatolij Kitov utvecklade ”Röda boken” som föreslogs bli ett nät av datorer som skulle täcka hela Sovjetunionen och hantera ekonomisk och militär planering.

Projektet stoppades av partiledningen som fruktade att dess kontroll skulle minska genom denna föregångare till vad vi i dag kallar internet, dessutom tyckte den inte om Kitovs filosofiska spekulationer om att datanätverket skulle kunna utveckla en egen medvetenhet (fruktan för AI är alltså inte något nytt).

Victor Glushkov gjorde ett nytt försök genom att lansera OGAS som innebar att 200 datacentraler skulle styra 20 000 datorer, och hans vision var att systemet till slut skulle omfatta hela världen.

Partiledningen var om möjligt än mer kallsinnig till det förslaget, inte minst på grund av att Glushkov tydligt formulerade att målet var att få nätverket att inte bara efterlikna mänskligt tänkande och beslutsfattande utan också överglänsa det.

Både Kitov och Glushkov framförde också idéer om en framtid där människor skulle kunna kommunicera direkt med nätverket utan hjälp av ett tangentbord – mer än 50 år innan Musk och Johnson satsar på att uppnå just detta mål. I den andan verkade också den sovjetiska hjärtkirurgins fader, Niko­laj Amosov, som ville utforska möjligheten att förstärka hjärnkapaciteten med hjälp av datorimplantat. Bryan Jonsson skulle ha gillat Amosov, som dessutom likt Johnson var besatt av fysisk träning.

Men vill man verkligen förstå det ryska inflytandet – och de underliga vägar på vilket det färdats till Silicon Valley får man gå tillbaka till den ryska kosmismens grundare, den kristne ortodoxe tänkaren Nikolai Fyodorov som under 1800-talet kom att lägga grunden för den filosofi som efter hans död kom att utvecklas till biokosmismen. Utifrån rent kristna grunder skapade han en tankevärld där människans öde var att kolonisera världsrymden, bli i verklig mening odödlig samt dessutom återuppväcka döda generationer. Han var en tänkare som formade rysk kultur genom sin påverkan på författare som Fjodor Dostojevskij, Leo Tolstoj och Vladimir Solovjov. Nyligen förklarade techmogulen Peter Thiel i en intervju hur mycket Solovjov betytt för hans egen syn på världen.

En annan lärjunge var Konstantin Tsiolkovskij. Han arbetade i tre år på det bibliotek där Fyodorov verkade. Efter detta drog han sig tillbaka och tillbringade merparten av sitt liv i en timmerstuga några mil från Moskva, och där begravde han sig i vetenskapligt arbete – och lade i sin isolering grunden till vad vi kan beteckna som våra dagars rymdfärder. Han utvecklade de första realistiska och hållbara teorierna för hur raketer ska konstrueras, styras och drivas – och på ett mer spekulativt plan, idén om att erövringen av rymden skulle skapa en ny sorts odödliga människor.

Vid andra världskrigets slut, när allierade styrkor intog den tyska raketbasen vid Peenemünde, hittade man där böcker med Tsiolkovskijs texter – och de var fullklottrade med Wernher von Brauns marginalanteckningar och understrykningar.

von Braun blev senare hjärnan i USA:s rymdprogram – och en inspiration för Elon Musk.

Så den tankevärld som på många omvägar leder fram till SpaceX, Neuralink och Starlink formades för mer än 100 år sedan av en ensling i en timmerstuga. 

Lästips:

George M. Young: ”The Russian Cosmists” (Oxford University Press 2012)

James T. Andrews: ”Red cosmos” (Texas AM University Press 2009)

Michael Hagemeister: ”Russian Cosmism in the 1920s and Today” (Ingår i samlingen ”The Occult in Russian and Soviet Culture”, Cornell University Press 1997)