Varje lördagskväll hörs från radion något som låter som en duvas kuttrande. Och nej, det är inte fråga om lätet från en trött svensk stadsduva – ni vet en sådan som vacklande kryssa sig fram på matresterna på gågatan i centrum och livnär sig på det som finns kvar på marken i form av inte uppätna korvar, hamburgare och kebabtallrikar. Lätena från dessa bevingade råttor är både uppgivet och aggressivt … på en och samma gång.

Det jag hör från radion är istället det nästan triumfatoriska kuttrandet från en uppsvälld stadsduva som vaggar fram mellan kaféborden på turiststråken i Venedig, Rom eller Milano, och där mumsar i sig halvätna delikata bakverk.
Jag lyssnar förstås på ”Norsken, svensken och dansken”, ett program i P1 där norskan Hilde Sandvik, svenskan Åsa Linderborg och dansken Hassan Preisler diskuterar vad som hänt under veckan och försöker sätta det i ett nordiskt perspektiv … ja, med undantag då för Åsa Linderborg som liksom vanligt sätter allt i ett personligt perspektiv.

Nej, det är inte så att jag är motståndare till att man utgår från sina personliga erfarenheter och intressen i en diskussion – det kan fungera som en faktisk och praktisk utgångspunkt – ett ankare.
Men har man att göra med en människa utan kärna, utan verklig inre tyngd – då kan ju den människans personliga erfarenhet aldrig fungera som ett ankare.
I Åsa Linderborgs fall är väl det tyngsta hos hennes person någon av hennes dyra märkesväskor, och de duger väl uppenbarligen till att förankra åtminstone henne – för annars borde hon vid det här laget sedan länge varit bortsköljd ur det svenska offentliga samtalet.

När hon var chef på Aftonbladets kulturredaktion kunde hon hålla arvodena nere eftersom så många tafatta manliga skribenter förfördes av att hon såg dem djupt i ögonen och avgav det där kuttrande lätet – något som inte bara gav henne en stark position på den egna tidningen och redaktionen utan också i hela kulturlivet.

GP:s nuvarande kulturchef Johan Hilton är väl antagligen genom sin homosexualitet rent biologiskt och kulturellt vaccinerad mot Linderborgs förförelsekonster, och det kan ha bidragit till att hans nyutkomna biografi ”Den siste teaterdirektören : Berättelsen om Benny Fredriksson” är ett så starkt och avslöjande reportage om det svenska kulturlivet och Åsa Linderborg.

Boken gör att det definitivt inte går att komma runt, eller förbi eller bortom, det faktum att Åsa Linderborg starkt bidrog till att teaterchefen Benny Fredriksson tog sitt eget liv – som en följd av det drev som Aftonbladets kulturredaktion startade under #metoo.
I efterhand har blivit mycket tydligt hur det inte fanns minsta lilla belägg för att Benny Fredriksson på något sätt skulle sexuellt trakasserat eller på annat sätt förgripit sig på kvinnor – eller som AB påstod till exempel ha tvingat en skådespelerska att göra abort.

När Hiltons bok nu recenseras i Aftonbladet tassar den inhyrda Ingrid Elam mycket försiktigt kring frågan om varför Benny Fredriksson tog sitt liv, och nöjer sig med att konstatera:
”Kulturhusets presschef Lotta Fristorp gav inifrånperspektiv på den medierapportering i framför allt Aftonbladet som, det var hon övertygad om, drev Benny Fredriksson att ta sitt liv, och Åsa Linderborg såg i ”Året med tretton månader” tillbaka på sin egen skamliga roll i drevet.
Johan Hilton har haft tillgång till dessa källor och fler därtill, och den som inte minns hösten 2017 får i Hiltons bok en fyllig och detaljrik bild. För oss andra är det i stället berättelsen om Fredriksson och teatern som är den stora behållningen.”

Elam vet och förstår mycket väl att den stora behållningen ligger i att Hiltons bok grundligt visar hur bland annat Linderborgs försvar för det egna agerandet är uppbyggt av lögner.
Men det kan ju inte Elam skriva för Linderborgs makt ska inte underskattas – även om hon inte längre är kulturchef på AB.

Och man bör dessutom minnas att det Linderborg skrev om sin egen ledande roll i drevet mest handlade om hennes egna påstådda personliga kval, om hur synd det var om lilla Åsa som ifrågasattes.
För egentligen hade hon ju inte gjort något fel – för vi bör minnas hur Linderborg skrev på AB:s kultursida i oktober 2018:

”Fanns det något jag – vi – hade kunnat göra annorlunda?
Inte mycket. Det var ett klassiskt grävjobb om en av Sveriges största kulturmakthavare. Vi – någon – borde ha granskat Kulturhuset stadsteatern för flera år sedan, problemen var ju välkända, inte minst av Stockholms stad. Ett par saker önskar jag ogjorda, varav en formulering som jag själv är skyldig till.
Detta har jag redovisat och bearbetat öppet i egna texter, i tv, på scen, i internationell press och i radio, däribland i Martin Wicklins Söndagsintervjun. Jag hade inte modet att smita undan och det har ”kostat”, för att svara på Gardells fråga.
Kvaliteten på Aftonbladets granskning är en klen tröst. Det som hänt är en mardröm för en journalist, något som man själv måste uppleva för att förstå vidden av.”

Men Linderborg ljuger – och det visar Johan Hiltons gedigna genomgång.

Två missnöjda medarbetare på Stockholms stadsteater samlar på sig en massa skvaller, och landar denna kappsäck med rykten och skrönor på Åsa Linderborgs skrivbord.
AB är pressat av att DN och Expressen ligger före AB i #metoo-kapplöpningen, men nu ser Linderborg chansen att låta den egna tidningen och kulturredaktionen ta täten. Materialet körs ut utan att något kollas. Skvaller blir fakta.

Åsa Linderborg ångrar ”en egen formulering”.
Benny Fredriksson går in i en djup depression.
Benny Fredriksson tar sitt liv.

Åsa Linderborg ljuger sig fri genom att påstå att man publicerat ett ”klassiskt grävjobb”.
Åsa Linderborg skriver därefter en bok som får människor att se henne som det verkliga offret.
Och ibland undrar folk varför jag överväger att införa yrkesförbud för en del skribenter när jag blir kulturminister.

Boris Benulic