Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 8 januari 2001 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu
När jag var 13 år gick jag i min första demonstration. Det var den 21 augusti 1968 och Sovjet hade ockuperat Tjeckoslovakien. Några veckor därefter gick jag i en demonstration mot USA:s krig i Vietnam. Under de 32 år som gått sedan dess har jag vandrat genom varje upptänklig radikal organisation. Ur en del har jag blivit utesluten, andra har bara självdött.
Det finns många som kritiserar denna svenska vänster för att den inte tillräckligt tagit avstånd från alla de mord och avrättningar som begåtts i Karl Marx och Vladimir Lenins namn under 1900-talet, och dessa illdåd har använts för att proklamera att hela idén med socialism är farlig — att vi ska undvika att kämpa för ett rättvist och jämlikt samhälle.
Den tankegången är lika korkad som att kräva att jag ska sluta tro på Gud bara för att den spanska inkvisitionen torterade oliktänkande på 1500-talet.
I helgen som gick bildades ännu en radikal organisation i Sverige; Attac. Den ska ägna sig åt att bekämpa globaliseringens negativa följder, den ska arbeta för en avskrivning av tredje världens skuld börda och för införandet av en skatt på finansiella transaktioner. Jättetjusigt. Men man får ursäkta min skepsis. Jag tror det kommer att bli en del seminarier. Några demonstrationer. En hel del debattartiklar.
Och så inget mer.
Om några år dyker det upp en ny rörelse — med något annat mål — som kommer att samla ungefär samma sorts människor, men av något yngre årgång, emedan det gamla gardet ägnar sig åt sina karriärer och sina villaträdgårdar.
Så mycket mer är svensk vänster inte mäktig att genomföra. För de här 32 åren har lärt mig att svensk vänster inte är till för att förbättra världen — den är en hobbyverksamhet för människor som vill visa upp sig. I vissa fall är det dock också en försörjningsinrättning för människor som inte skulle kunna få något annat jobb.
För det märkliga med svensk vänster är att den består av människor som egentligen inte bryr sig. För några år sedan arbetade jag med ett nätverk som gömde flyktingar. Det märkliga var att när jag ringde alla mina bekanta i de radikala organisationerna hade de aldrig tid eller möjlighet att gömma någon. Så det blev andra vänner som ställde upp och inhyste människor som hotades av utvisning, och därmed svält, tortyr eller döden. Kristna, folkpartister, socialdemokrater och en militär ställde upp. Men ingen av dem som talade om frihet, jämlikhet och broderskap.
Parallellt med detta ska man också komma ihåg hur många vänsterorganisationer som havererat och splittrats efter interna gräl och tvister. Vänstermänniskor har en sällsynt förmåga till intriger och bakslughet — jag tror att det beror på att eftersom de anser sig representera det goda behöver de inte i sitt personliga beteende vara goda. De har fått frisedel på det området.
Visst finns det undantag. Men efter dessa tre decennier inser jag att de är få. ”M” i Jönköping, ”S” i Katrineholm, ”H” i Göteborg, ”P” i Eskilstuna, ”J” i Södertälje och så några till. Radikaler som, utan att reflektera över det, omsätter de stora orden i vardaglig handling.
Om vi betraktar Sverige de senaste tio åren, så ser vi hur allt fler får det allt sämre. Antalet människor som får socialbidrag har fördubblats. En halv miljon barn lever i familjer med ekonomiska problem. Mycket metodiskt har sjukvård, skola och dagis plundrats på personal och resurser, och inte har den svenska vänstern ställt sig i vägen för detta plundringståg.
Visst kommer vi ändå att få ett bättre samhälle. Men den förändringen kommer nog att genomföras av andra än de som talar om den.
Boris Benulic
Kommentar: Jag såg det vid den tid som beskrivs här som självklart att gömma flyktingar eftersom det rörde sig om personer som hotades av tortyr och död om de inte fick en fristad … det gällde att ge dem skydd tills det de kunde återvända till sina hemländer och kämpa för sitt eget lands frihet.
Enkelt uttryckt är vår tids flyktingar till stor del av ett annat slag, men det märkliga är att den vänster som ansåg att det var för besvärligt att gömma dem då i dag från sina kommandopositioner i media och politik kräver av alla andra att de ska gömma den nya sortens flyktingar.
Leave a Reply