Skvaller om makthavare var mycket saftigare och roligare förr. Framförallt var detta skvaller mer njutbart eftersom det tog sig formen av myter och sagor; onda makthavare var vampyrer och drack jungfrublod för att förlänga livet – goda och ädla makthavare dog tidigt, men inte på riktigt … de slumrade i väntan på att återfå livet … för att då framträda och rädda sitt folk som led mer än någonsin tidigare i sin historia.

Men vad vet väl jag, i något nästan igenbommat Folkets Hus i Värmland kanske det sitter ett gäng betongsossar och tröstar varandra med att brodera på en gemensam berättelse om att Tage Erlander inte är död, han ligger begravd invid Granbergets fot, och kommer snart att vakna, sätta sig i en Volvo Amazon och rulla mot Stockholm för att återupprätta folkhemmet.
Och på en herrgård kanske en grupp ålderstigna monarkister över konjaken och till cigarren språkar om att Karl XI inte är död utan bara väntar på rätt tillfälle att grensla sin livhäst Blå Tigern och galoppera mot huvudstaden för att genomföra en ny reduktion.

Vad vi vet säkert är dock att i Danmark sover Holger Danske i ett valv under Kronbergs slott och väntar på att landet ska behöva honom. Under berg och i grottor över hela Europa väntar andra kungar, magiker och hövdingar på att återuppstå; Karl den store, Merlin, Marko Kraljevic … till och med general Suvorov och Napoleon har varit väntade och efterlängtade en gång … många sekler efter sin död (Napoleon märkligt nog av en rysk gammaltroende sekt).

Och i dag?
Jo, men sagorna lever, och återberättas i andra länder med ständiga tillägg och ändringar. Så har de alltid anpassats, och utvecklats.
Men inte längre i Sverige.

Jag hade först tänkt skriva om innebörden av olika mytologiska teman, men insåg att få kanske skulle kunna referera till de ursprungliga berättelserna, eller historiska figurerna – och därmed inse vad vi kan lära oss, eller ta varning av dessa legender.
Och det är just det som är det intressanta – och problematiska. Att det inte går.
Bandet är brutet.

Sagorna och sägnerna berättades långt efter det att man slutade tro på dem, detta därför att de ansågs sammanfoga och vidareföra kunskaper och erfarenheter värda att föra vidare från generation till generation, och det var inte bara inpräntandet av vikten av dygd, moral, mod och uthållighet. De gav också hopp om att ondska och fiender kunde besegras, även om ens motståndare stod i förbund med underjordiska mäktiga krafter.

Ondskan i de gamla berättelserna är alltid storslagen – och makthavare är inte alltid goda, de kan vara demoniskt onda.
De gamla berättelserna och ryktena om dem som styr är numera ersatt med skvaller och konspirationsteorier.

Teorierna om att Hillary och Bill Clinton håller sig unga med hjälp av att adenokrom som utvinns ur människoblod, och att de nyttjar sin på så sätt återvunna vigör till att delta i pedofilorgier är bara ett blekt återsken av berättelser om härskare genom historien. Förvisso kan man bekymra sig över att människor låter sig styras av konspirationsteorier, men möjligen bör man glädja sig åt att det finns en viss historisk kontinuitet i hur de därnere beskriver sina förtryckare.
Man kan se det som att myterna lever vidare, men lösgjorda från folket i USA … därför att folket är atomiserat. De mycket gamla myterna från de olika invandrargrupperna, som utgör landet, existerar fortfarande, men den sociala miljö där myterna förankrades, och förvaltades finns inte. Det som finns är formlösa anhopningar av människor som har ångest, och när modern ångest möter förmoderna myter uppstår en explosiv blandning. Denna ideologiska nitroglycerin skulle kunna vara användbar i händerna på rätt personer – men de finns inte i dag. De som verkar vara bäst på hanteringen av den här dynamiten i USA i eget intresse är de som arbetar för FBI.

I Sverige syns dock inte mycket av den där lite mer rejäla demoniseringen av makthavare, det är mer småkalibrigt skvaller; körde Johan Pehrson rattfull, gick Palme på amfetamin, är Kristersson bisexuell, Ebba Busch en lesbisk kokainsniffare, och Magdalena Andersson alkoholiserad?
Intressant i sammanhanget är hur missbruk av droger och alkohol är vanligt förekommande i modernt skvaller, och alltid kopplat till dåliga makthavares misslyckade och missriktade handlingar.

Annat det än de ryska berättelserna om hur Ivan den förskräcklige blev än mer förskräcklig och dådkraftig under sina suporgier; huvudbonader spikades fast på sina bärares skallar, försnillare sprättades upp och motståndare släpade nakna efter hästar.
Märk väl att samtiden inte alltid betraktade Ivan som ond – hur man såg på honom berodde på ens ställning i samhället. Man kan betrakta en hel del av berättelserna om Ivan (och andra furstar i andra länder) som att folket ansåg att goda furstar kan tvingas vara brutala när de ska genomdriva sin vilja eller sina önskemål.

De urgamla berättelserna ersätts med nya, och med en annan mer primitiv mytologi.
Olika ledare framställs som helgonlika goda: Nelson Mandela, Martin Luther King, Mahatma Gandhi, Moder Teresa och några till.
När det gäller ondska finns bara en figur: Adolf Hitler – han är all ondskas måttstock.
Det säger sig självt att människor som går in i den fantasivärlden blir rätt värnlösa.
Förutom att framställningarna av de goda saknar historisk riktighet så är människo-, eller snarare helgonteckningen endimensionell. De gamla berättelserna om goda härskare var vida mer psykologiskt djuplodande än exempelvis sägnerna om Mandela.

Dagens berättelser är skapade för att tillfredsställa överhetens behov, gårdagens berättelser har sin utgångspunkt i folkets upplevelser och erfarenhet. Som Alexander Afansiev – Rysslands motsvarighet till Bröderna Grimm – konstaterade under sitt idoga samlande av sagor:
”I den förhistoriska perioden blir folket med nödvändighet en poet, av och i vördnad för naturen – som de ser som en levande varelse, som är mottaglig för sorg och glädje. Försänkt i försöken att förstå naturens storhet och dess mystiska krafter omformar folket sina föreställningar, övertygelser och iakttagelser till poetiska bilder.”
Det är något stort, vackert, nödvändigt och genom seklerna förädlat som vi förlorar när banden till detta brister. Miljörörelsen i västvärlden skulle se annorlunda ut om banden fanns kvar.

De senaste dagarna har jag läst Muireann Maguires Stalin’s Ghosts: Gothic Themes in Early Soviet Literature. Maguire ger oss en helt ny bild av den sovjetiska litteraturen i perioden direkt efter oktoberrevolutionen, och hon har samlat en samling berättelse från den tiden i Red Spectres: Russian 20th-Century Gothic-Fantastic Tales. Plötsligt går jag in i en värld av sovjetiska gotiska berättelser, och blir lite lycklig över att författare vågade sig på sådant under kommunistpartiets vakande öga. Mest fångad blir jag av Sigizmund Krzizhanovskys historia om ett dödfött barn som en läkare i undervisningssyfte förvarar i en behållare med alkohol – det dödfödda barnet tar sig därifrån och förföljer doktorn genom en nästan postapokalyptisk värld … allt för att när de väl möts förklara för läkaren att han är läkaren överlägsen eftersom han förstår att han saknar eget medvetande och en fri vilja, medan läkaren lever i illusionen om att han är i besittning av sådana gåvor.
Jag blir än mer lycklig över att se att det finns några samlingar av Krzizhanovskys berättelse utgivna på engelska. I hans hemland kom det mesta ut postumt, och det är svårt att komma ifrån känslan av att jag läst någon som Borges skulle läst med vördnad.
I de andra författarnas berättelser möter vi kontrarevolutionära spiritistiska sällskap, guldtrianglar som ger innehavaren kontroll över andras själar, och ett antal varianter på osaliga andar.

Här förs folksagornas figurer in i en ny verklighet.

Efter läsningen får jag känslan av att jag kanske tidigare – även i den här textens inledning – varit för uppgiven när det gäller möjligheten av att återuppliva de gamla sägnernas figurer och symboler och skapa nya berättelser för vår tid.
Låt oss hoppas att det runt om i landet sitter människor och skriver romaner och noveller om av demoner besatta byråkrater på svenska statliga verk.
Materialet finns ju liksom där.

Boris Benulic