Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 10 mars 2000 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?

Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Det finns en tjatig argumentering om schlagerfestivaler som säger att man inte kan tävla i musik. Varför skulle man inte kunna det? Precis som det finns bra och dåliga böcker finns det bra och dåliga låtar. Så schlagerfestivaler är en alldeles utmärkt tävlingsform, problemet är innehållet i tävlingen.
Det finns ju vissa baskrav på en schlager — helst ska den vara sentimental — den ska handla om brustna hjärtan, övergivenhet och ha en litet trotsig underton. En bra schlager ska man kunna nynna på när allt känns för jävligt.
Som när de franska främlingslegionärernas1 uppror slogs ned av Charles de Gaulle i Algeriet. Legionärerna apterade sina baracker med dynamit och satte sig på lastbilarna. En grammofon på varje flak. Så sprängde de barackerna i luften, och mycket sakta rullade sedan lastbilarna genom Alger ned mot hamnen. Från varje bil dånade en och samma sång från grammofonen: Édith Piafs ”Non, je ne regrette rien” (”Nej, jag ångrar ingenting”). Det är schlager det.

Vem av de senaste årens vinnare skulle hålla för ett sådant ögonblick? Ingen. Låtarna är till förvillelse lika — det är som om en hyperaktiv snickare gått över alla låtar med sandpapper till dess de låter alldeles likadant. Möjligen kan man uthärda att låtarna byggs om.
Vad värre är, är att man börjat bygga om artisterna också.
Dana International6 från Israel tog ju bort litet kroppsdelar för att bli kvinna, och Charlotte Perrelli från Sverige verkar ha lagt till litet kroppsdelar för att bli ”mer” kvinna. Vem vet, tittar man bakom scenen kanske det finns lådor där med kroppsdelar som artisterna gjort sig av med i sista minuten, innan de äntrar scenen. Det ger ju en möjlighet för andra att nappa åt sig något de kan ha nytta av.

Boris Benulic

Kommentar: Att vi inte längre har verkliga schlagers och schlagersångare i detta land beror på just frånvaron av ”brustna hjärtan … och en lite trotsig underton”. Människor som inte förväntar sig något av livet har inga behov av schlagers, de nöjer sig med musikens motsvarighet till Bamseplåster.