En förmiddag för tolv år sedan … under min tid som häktad med fulla restriktioner fördrev jag tiden genom att titta på en dokumentär i den gamla tv som fanns i cellen. Efterhand fångades jag alltmer av historien om konstförfalskaren Han van Meegeren (som sålde en förfalskad Vermeer till Hermann Göring).
Strax efter det att filmen var slut öppnade en vakt celldörren och meddelade att nu hade den dag infallit i veckan då jag kunde få låna böcker. Jag fick gå ut i korridoren och där stod en från Huddinge bibliotek utsänd person vid en vagn fylld med böcker. Den lite äldre damen tittade på mig, böjde sig sedan ner och tog fram en bok och höll fram den mot mig. Jag minns fortfarande hennes ord:
– Den här tror jag du kommer att tycka om.

Det var en samlingsvolym med tre av Patricia Highsmiths romaner om Tom Ripley – hennes svit om Ripley hörde sedan mycket länge till min favoritlektyr. Jag hade läst alla de fem titlarna flera gånger. Inte så att jag har svårt att fatta, men Ripley-sviten hör till den sorts litteratur som skapar en parallell värld man kan gå in i, det är verk som underlättar tillvaron i den värld man befinner sig i.

När jag kommer in cellen lägger jag mig i sängen och slår på måfå upp samlingsvolymen och hamnar i det avsnitt där Tom Ripley filosoferar över … Han van Meegeren:

En konstnär gör ting naturligt, utan ansträngning. Någon högre makt styr hans hand. En förfalskare måste kämpa, och om han lyckas, är det en framgång för genuint skapande.

Synkronicitet.
Han van Meegeren. Och så Han van Meegeren igen.
Den statistiska sannolikheten för att något sådant skulle inträffa var obefintlig.

Men som varje älskare av Ripley vet hör synkronicitet till det man får se som ett vardagligt inslag i tillvaron om man utmanar de gränser tillvaron försöker sätta för en. Utanför de gränserna, ja till och med på själva gränslinjen är det självklart med ting och händelser vars ungefär samtidiga uppenbarelse verkar sakna orsakssamband – men de envisas ändå med att just dyka upp samtidigt.

Alldeles nyligen har en filmatiserad version i åtta avsnitt av den första Ripley-boken visats på Netflix. Succén har varit stor, och bland annat tagit sig uttryck i att mängder av turister bokat flyg till – och hotell på – den del av Amalfi-kusten där en stor del av berättelsen utspelar sig.

Succén kan tyckas vara oväntad. För berättelsen är filmad i svart-vitt, tempot är mycket långsamt, och ibland rör vi oss mot vad som nästan är stillbilder – som återkommer – av en portvakts katt, av trappor, av kafébord, av portvalv.
Vi är i alla avseenden mycket långt från andra nutida deckar- och thrillerserier. Inga biljakter, explosioner, eldstrider eller knivslagsmål och styckmord – även om Ripley mördar när han inte ser någon annan utväg (märk väl att de flesta andra med största säkerhet skulle se andra möjligheter än att slå ihjäl någon med en åra eller ett askfat, men poängen med Ripley är ju att han inte är som alla andra).

Det är tydligt att seriens skapare inte bara läst sina Ripley-böcker ordentligt och trängt in i dem, de har också djupdykt i Patricia Highsmiths tankevärld och hennes idéer om skrivande, konst, bild och hantverk.

I sina dagböcker talade Highsmith om vikten av att hon än mer måste röra sig mellan skrivande, målande, tecknande och att snickra. Alla dessa former av skapande och hantverk innebar att man kunde se världen på ett annat sätt, men var och en av dem innebar också att man kunde skapa sin egen ordning och få kontroll över omgivningen omkring en.

Eller kan man det?
Man får lätt känslan av att vandra genom en Escherutställning när man ser serien; alla dessa trappor huvudpersonerna vandrar upp- och nerför hela tiden, utan att riktigt någonsin nå sitt mål. Finns det en hiss är den oftast trasig.
Escher levde för övrigt under en period i den lilla staden Atrani där Ripley möter sitt första offer – och där han ständigt vandrar i trappor, ofta osäker på vart de leder.

Och de så ofta återkommande sekvenserna med portvaktens katt är förstås en reflex av Highsmiths eget intresse för katter, och hennes många avbildningar av katter.
Ripleys fascination inför Caravaggios verk återspeglas i seriens egen ljussättning, frågan om varifrån ljuset faller är avgörande i några scener – när brydde sig någon i verklig mening om ljussättning i en teveserie tidigare?

Succén för serien får mig att återfå tilltron till att människor väljer bra kultur framför dålig kultur om de får tillgång till det som i verklig mening är bra kultur. Men det finns en orsak till som förklarar framgången. Tidigare har Ripley av läsare – och av dem som sett tidigare filmatiseringar – betraktats som en avundsjuk psykopat som mördar för att komma över andra tillgångar.

Den här serien lyfter fram det som jag är säker på att Highsmith ville skapa – berättelsen om en man utan medel som föraktar rika brackor för att de inte har intelligens och smak nog att uppskeppa det som deras rikedom ger dem möjlighet att äga. Därför dödar han.
Highsmiths Ripley är en historisk arketyp – en fattig man med aristokratisk läggning som med våld erövrar rikedomen.
Och försvarar den.

Just det momentet talar till publiken i det senmoderna samhället – många av dem upplever dagligen att makten över deras liv och arbete utövas av odugliga människor som inte gjort sig förtjänta att den position de har – och de förstår Ripley mer än väl. Men de lär inte börja sitt nya liv med att döda sin egen version av Dickie Greenleaf.

Stor skådespelare – ingen näsa

Filmer, böcker och teveserier om världen efter apokalypsen finns det för många av. De flesta av dem så dåliga att man nästan längtar efter den där stora katastrofen – för då kommer ingen ha tid att producera skräpet, då gäller det att fixa bensin, torkat kött, vatten och ammunition så man kan överleva till nästa dag.
Men Amazon Primes dataspelsinspirerade serie Fallout försvarar sin plats i utbudet. Det är en mycket exakt beskrivning av hur det militärindustriella komplexet i USA behöver krig – även krig av mer slutgiltig karaktär – för att hålla börskurs och vinster uppe.
Dessutom sevärd för Walton Goggins gestaltning av en man som från att varit en Hollywoodhjälte efter kärnvapenkriget omvandlas till en osalig, ond och odödlig varelse på jakt efter sin familj – och efter dem som orsakat katastrofen.
Walton Goggins har alltid varit bra, som i The Shield och Justified, och hans gestaltning i Fallout gör att jag inser att han är vår tids John Wayne. En prestation, speciellt med tanke på att han tvingas spela utan näsa.

Michael Mann & manlighet

Michael Manns Tokyo Vice går nu med sina andra säsong på HBO. På ytan en effektiv berättad thriller om två västerlänningars försök att etablera sig i sitt nya hemland Japan. Under ytan förs en lika effektiv diskussion om det moderna samhällets möte med ett land präglat av tradition, familj, lojalitet och hierarkier.
Mann levererar inga givna svar på vad som är rätt i varje givet ögonblick, men det vi ser är en plädering för ett kulturkonservativt, organiskt samhälle – där även den organiserade brottsligheten har en roll att spela, om den förstår sin plats i helheten.
Så när den amerikanske journalisten och den japanske kommissarien inser att ingen av deras chefer kommer att ingripa för att gripa korrumperade politiker och maffiabossar som i samförstånd vill bryta upp den etablerade ordningen … då återstår bara att vända sig till yakuzan för att rätt ska skipas och ordningen återställas.
Men … i grunden ligger förstås Manns ständiga tema – hur bevara sin maskulinitet i det moderna samhället utan att den utvecklas till en hypermaskulinitet som får allt i omgivningen att implodera … eller explodera.
I Tokyo Vice närmar han sig ett hållbart svar.
Tror jag.

Boris Benulic