Vad gör man inom socialdemokratin när någon ska belönas för lång, trogen … men misslyckad tjänst?
Numera placeras de på en kulturredaktion.
Karin Pettersson och Eric Rosén är exempel på detta.

AB Kultur – parkeringsplats för mindre begåvade S-megafoner

Svenska journalisters privatliv är ofta tämligen kaotiskt. Desto mer förvånad blir man när man får uppleva den senaste tiden välorganiserade kampanj efter Kalla faktas ”avslöjande” av SD:s ”trollfabriker”.
Förr sade man att dåliga nyheter färdades snabbare än goda.
Nu kan vi konstatera att snabbast färdas de påhittade nyheterna.
Av Kalla Faktas ”trollarmé” återstår 23 konton. Kanske.
Armén är inte ens en pluton.

Trots det … från höger till vänster i det svenska medielandskapet sjunger alla med samma näbb; Svt, SR, TV4, Bonnierpressen och Schibstedbladen.

Högst hörs Aftonbladets ledar- och kulturskribenter.
Anders Lindberg har förklarat att ”trollfabrikerna” är ett hot mot demokratin i Sverige och dessutom gynnar landets yttre fiender.
Kulturchefen Karin Pettersson deklarerar att SD:s påstådda ”trollfabriker” innebär att ”hot och propaganda får fortsätta hota den fria åsiktsbildningen i Sverige”.
Biträdande kulturchefen Eric Rosén försöker intala oss följande:
”Så vill SD provocera fram våldet. Kalla fakta visar hur trollfabriken motarbetar svensk demokrati”.

Ingen av de här tre skribenterna har tillgripit samma starka ord om gängkriminaliteten – den hotar tydligen inte inte demokratin.
Senast trion gav uttryck för samma paniska skräck var vid det lilla uppträdet i Gubbängen där ett möte organiserat av V och MP stördes av fem okända personer – då stod också Sverige på randen till samhällskollaps.

Vilka är drivkrafterna?

Felet många gör när det ställs inför Lindbergs, Petterssons och Roséns texter om dessa ämnen är att utgå från att trion är ideologiskt motiverad.

Så är inte fallet.

Vad är det då som driver dem?
Svaret på den frågan får man om man granskar ett genomgående tema i det de skrivit om ”trollfabrikerna” – och det är att det är vi som är skattebetalare som finansierar SD:s trollarmé.

Om så är fallet kan jag ta det med jämnmod. Kostnaderna för den där plutonen som pysslar med TikTok lär vara minst sagt försumbar i jämförelse med kostnaderna för massinvandringen.
Men det är inte det intressanta … utan det är att vi står inför en gigantisk projicering från AB:s kulturskribenter.

Förvisso är det så att det finns tusentals människor som är aktiva på sociala media som angriper sådana som Strandhäll, Morgan Johansson eller Demirok eller Kristersson och hans föregångare Reinfeldt.

Lindberg, Pettersson och Rosén hävdar alltid från att dessa tusenden måste vara betalda (av SD) – varför skulle de annars skriva och framföra en åsikt?
Trion utgår helt enkelt från sig själva. De själva uttrycker åsikter för att få betalt, och de har noga koll på vilka åsikter som ger betalning.
Det har präglat vad som ska föreställa deras karriärer.
Just nu är framförallt Karin Petterssons och Eric Roséns jobb i fara – och det vet de. Båda är illa tålda på tidningen, och hålls som ansvariga för att allt färre läser kultursidorna – läsarskaran är till och med mindre än under Åsa Linderborgs tid – vilket är något som diskuteras öppet i korridorerna.

Karin Petterssons karriär är ett exempel på hur socialdemokratin månar även om de mindre begåvade medlemmarna i kadern. Men hennes tillvaro har ändå alltid varit osäker. Efter fyra år som politiskt sakkunnig på finansdepartementet fanns inget jobb i rörelsen efter valnederlaget 2006. Fast Karin hade gått från posten redan innan det, Bosse Ringholm hade haft fördragsamhet med hennes långsamhet – men det hade inte Pär Nuder sägs det.

Så Karin gav sig ut på marknaden och var med och startade magasinet Fokus tillsammans med bland annat den förvirrade centerpartisten Martin Ådahl. Karin blev chefredaktör för Fokus … men lämnade efter några år den posten.
I sin berättelse om sig själv beskriver Karin det som:
”Jag lämnade 2009 för att jobba för S i valrörelsen 2010.”
Man får väl förstå att hon inte vill nämna att familjen Ax:son Johnson, vars stiftelse fick ta allt större ansvar för förlusterna under Karins tid vid rodret, var lite missnöjda med utvecklingen.

Hennes sejour som socialdemokraternas kommunikationschef varade ett år. Inte så konstigt. I valet 2010 backade partiet med fem procent.
Men nu hade hon nått den platå i partiet som innebär att man blir omhändertagen. Hon stoppades undan på Aftonbladet som Helle Kleins efterträdare som politisk chefredaktör. Bedömningen var att även om Karin som kommunikationschef inte kunde bidra till att partiet nådde ut kanske hon ändå kunde hålla lågan levande hos de redan troende. Möjligen kunde hon det … eller inte.

Hon kom alltmer ofta att på ledarsidan hävda en vänstersosselinje – vilket ansågs vara bra när hon titt som tätt gick till storms mot Anders Borg – men mindre bra när hon även angrep Magdalena Anderssons ekonomiska politik. Det uppstod med tiden en bekymrad stämning bland dem som hanterar vilka som ska bemanna AB:s ledarsida. Hörde inte Karin mer hemma på tidningens kultursida egentligen, den är ju till för att hålla vänstern på gott humör? I väntan på att posten som kulturchef skulle bli ledig parkerades hon under ett år på en post som ”director of public policy” i Schibsted-koncernen.

Karins karriär har kännetecknats av en obesvarad kärlek till journalistiken, och hennes inledande tid som chef för kultursidan gjorde det tydligt att hon älskade även kultur … men att även den kärleken var obesvarad.

Hon gjorde ett tappert försök att lansera sig själv som bildad genom att starta webbtv-sända bokcirklar där hon diskuterade verk av Jane Austen och Camus … med referenser till Melania Trump och Anders Tegnell.
Detta visade mest att hon inte hade något förhållande till klassiska verk, och att s-propagandisten i henne var så stark att den omöjliggjorde en diskussion om litteratur.
De sändningarna försvann, antagligen för att Karin inte kunde undgå att höra hur det skämtades på de andra kulturredaktionerna om hennes försök att framstå som bildad och beläst.

Men … jag måste medge att Karin är envis … och listig. Hon gillar ju att framträda i tv, så hon såg till att kultursidan startade Café Bambino, ett webbtv–program som hon leder tillsammans med Tone Schunnesson.
Tone ser ut som om hon var Kakan Hermanssons okända halvsyster, och Tones framtoning och åsikter förstärker bara det intrycket.
Och här ligger förstås det listiga – om Karin ska framstå som bildad och beläst måste hon ha en bisittare som är flabbig och förvirrad.
Varför programmet fått namnet Café Bambino övergår mitt förstånd. Bambino betyder ”barn” på italienska. Vad vi får se är istället två medelålders damer som verkar ha en förfest innan de går ut på lokal. Café Bambatant vore ett mer passande namn.
Café Bambino är heller ingen succé. Milt uttryckt.

Karins minde lyckade försök att lansera sig själv som en bildad kulturchef har alltså varit tämligen misslyckade, och det har gjort att hon satsar på att skriva politiska betraktelser på kultursidan – hon är en mer politisk kulturchef än någonsin Åsa Linderborg var.
Hennes artiklar de senaste månaderna har haft följande rubriker:

• Nu är den här – SD:s attack på SVT och SR
• Hade SVT vågat göra SD-granskningen?
• Därför svartmålar SD en svensk hjälte
• Han blev nerslagen för att han vågade skriva (min anm: texten handlar om uppträdet i Gubbängen)
• Varför låter Israel barn dö av svält i Gaza?
• Så blev Göran Greider mitt kraftdjur på Tiktok
• Det svenska sveket mot Gaza är outhärdligt
• Därför hatar USA:s högermän Taylor Swift
• Det är så ekande tyst om hatet mot muslimer
• Ökad högerextremism i Tyskland hotar Europa

Det är alltså texter av det slaget som chefen för AB:s kultursida levererar. Och hon gör det för att hon misstänker att hon åter sitter löst … då gäller det att man vet vad ens husbonde vill höra, och att man uttrycker det högt, ilsket och ofta – allt på temat ”högerextremismen är ett akut hot”.
Vi får se om det räcker för att Karin ska kunna behålla jobbet – hon börjar bli svårplacerad för rörelsen.

Och … AB:s kultursida har uppenbarligen blivit avstjälpningsplats för fler som tjänat rörelsen med stor glöd, men inte gjort någon större nytta.

AB Kulturs biträdande chef Eric Rosen är ytterligare ett exempel på detta.
Mellan 2013 och 2018 var han chefredaktör för sajten Politism. 51 procent av sajten ägdes av LO och Kommunal, 49 procent av Schibsted.
Sajten gjorde inga större avtryck i det offentliga samtalet, och gick med tre miljoner i förlust varje år.
Schibsted drog sig till slut ur och överlät 2018 bolaget till LO, som lade ner det, men Rosén måste belönas för sin trogna femåriga tjänst – även om det inte gått så bra.
Så han fick bli ”associate editor” på Aftonbladet – en engelsk titel är ofta ett tecken på att personen som har den inte har några vettiga arbetsuppgifter. Men ”jobbet” gjorde att Eric fick gott om tid, så han hann skriva en bok om sin missbrukande far som också var mördare.
Därmed visste de som handhar personalärenden på AB var Eric kunde parkeras.
På kultursidan förstås!
En missbrukande farsa som också mördat är en tung merit i det svenska kulturlivet, det vittnar om en miserabel uppväxt, och är därmed hårdvaluta i positioneringen på kulturmarknaden – Eric fick bli biträdande kulturredaktör.
Och där fortsätter han med att skriva om politiska frågor på ett sätt som han utgår från partiet uppskattar – det blir rubriker som:

• De visar hur SD lurar svenska medborgare
• Ingvar Carlsson hoppas på de ungas vrede
• Nu vill Hanif Bali ha debatt om ”rasfrågan”
• Man blir galen av att se Romina Pourmokhtari
• Naivt och farligt att låta Sveriges röst tystna
• Nu måste Israel kastas ut från Eurovision
  Allt kunde vara artiklar publicerade på ledarsidan, med kultur har de föga att skaffa.

Men Eric vet liksom Karin att Aftonbladet inte är någon alldeles lysande affär, och kultursidorna är ingen affär alls – det gäller därför att visa att man är användbar på andra områden.
Det blir i tidningsvärlden allt vanligare att man lägger ner kulturbevakningen, och Erik och Karin anar att det garage där de parkerats snart kanske stänger. Då är det ingen merit att ha varit kulturskribent, men en maktens megafon kanske ändå kan betraktas som användbar.
Räkna med att du kommer att se dem bli allt mer hysteriska, ju mer osäkra på jobb de känner sig.

Boris Benulic