Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 22 januari 1999 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?

Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Härom morgonen satt jag på kafé och försökte vakna till. Efter några klunkar kaffe började jag se mig omkring och fick genast en mycket märklig känsla av att jag hamnat på ett centerpartistiskt möte. Alla unga män som satt omkring mig hade just den där sortens polisonger som annars bara kommunfullmäktigeledamöter från Centern har. Polisonger som får dem att påminna om sorgsna grävlingar.

Ser vi på resultatet av senaste riksdagsvalet verkar det som om Centern riskerar att utplånas.
Kanske kan de som finns kvar i bonderörelsens politiska gren trösta sig med att allt fler unga män i Stockholm ser ut som om de stajlats av Thorbjörn Fälldins barberare?

Numera känner jag mig som en albansk gränsvakt från den tid då landet var kommunistiskt. De brukade tvångsraka alla som hade polisonger och ville besöka landet.
Det är inte så att jag har något emot centerpartister — det är yviga polisonger jag inte gillar. Kanske beror det på att jag insett att saker som slutar med ändelsen -onger inte ska bäras synligt. Tänk bara på kalsonger, för att inte tala om tamponger.
Kanske vill de unga männen bara visa att de är könsmogna? Eller är allt detta bara ett uttryck för den allmänna trenden att allt ska återanvändas? Ingen vågar riktigt tänka sig det som ska komma som något nytt. Inte ens ungdomar.
Alltså flyr de i modet tillbaka till 1970-talet. Synd bara att de ännu inte upptäckt att 1970-talet inte bara var yviga polisonger, utan också yviga politiska drömmar om att världen kunde bli bättre. Kanske dags att återanvända dem också?

Boris Benulic

Kommentar: Det kan mycket väl vara så att det finns en stor andel män som tror att filmsviten om ”Apornas planet” skildrar en framtid som måste komma. De är inte medvetna om det själva men deras undermedvetna har formats av det. För två generationer sedan skapade det en försvarsmekanism som innebär att man strävar efter att få så mycket ansiktsbehåring som möjligt, så att inte aporna när de väl tagit över ska kunna upptäcka att man är en människa.
Det började med tredagarsstubben, övergick i polisongerna, sedan blev det olika varianter på getskägg och nu skogshuggarskägg. Märkligt nog blir västerlandets män allt mer omanliga ju mer hår de får i ansiktet, men det är väl en del i anpassningen till den underordnade rollen man är beredd att spela på ”Apornas planet”.