Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 27 november 1997 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?

Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Jag har alltid gillat den svenska överklassen. Den är så lätt att omforma till varma, modiga individer som på ett självklart sätt riskerar livet för sina medmänniskor. Den brittiska överheten riskerar förvisso också den dagligen livet, men mest på sina rävjakter. Och den franska överklassen ha ännu inte upptäckt att de har några medmänniskor.

Se på Folke Bernadotte. En man som omgivningen betraktade som socialt efterbliven. Hans intressen var hästar och scouting. Så skickades han ut i världen i Andra världskrigets slutskede och organiserade de vita bussar som räddade tiotusentals människor ur nazisternas koncentrationsläger. Av en mesig mammas gosse blev en hårding som utmanade Heinrich Himmler.

Bernadotte blev FN:s medlare i konflikten mellan Israel och Palestina. Han skaffade sig snabbt mäktiga fiender: Sovjet, USA och Storbritannien, samt de sionistiska terroristligorna. Han backade inte en millimeter, och mördades på öppen gata i Jerusalem.

Raoul Wallenberg genomgick samma märkliga förvandling. Under sin uppväxt var han så lat att han inte ens orkade spela krocket med de andra rikemansbarnen.
Han fick svensk diplomattjänst i Ungern, just när nazisterna började mörda landets hundratusentals judar. Wallenberg riskerade om och om igen livet för att skydda judarna, och lyckades också rädda många undan förintelsen. Han trotsade inte bara nazisterna och de ungerska pilkorsarna, han körde också över det svenska utrikesdepartementet. Han vågade stå ensam för det han trodde på — och kanske var det därför svenska myndigheter så uppenbart struntade i hans öde när ryssarna fängslade honom och lät Wallenberg försvinna i sitt gigantiska system av fångläger.

Samma sak var det med en stroppig ung man från överklassen som hette Dag Hammarskjöld. Han såg ned på alla andra, men blev en man som offrade livet för demokratin.
Som generalsekreterare för FN försökte han omforma det till en organisation som skulle skydda små fredliga stater mot stora aggressiva stater. Säkerhetsrådets stormakter drevs till vansinne över den sturske svensken som inte gick i deras ledband, och de grät inte många tårar när Hammarskjölds plan störtade i Afrika under Kongokrisen.

Sveriges senaste bidrag till skaran av unga män av börd som reser ut för att skapa fred är Carl Bildt. Jag har med förundran läst ”Uppdrag fred”; hans 540 sidor långa bok om tiden som medlare i Bosnien.

Bildt skär sönder stormaktspolitiken som om han använde en schweizisk armékniv. EU beskrivs som förvirrat och oförmöget till handling. USA beskrivs som handlingskraftigt — det är bara det att de inte vet vad de ska göra. Storbritannien, Frankrike och Tyskland ser till sina särintressen, och deras ledare saknar förmåga att agera i ett europeiskt perspektiv.

Bildts analys är inträngande och allomfattande. Egentligen är det ett utmärkt faktaspäckat reportage han levererat. Det är bara det att han inte var där som reporter — han var ju faktiskt den chef världs samfundet utsett för att genomföra fredsavtalets civila delar. Han hade makt och ansvar.
Men i boken finns inte ett uns självkritik.

Nu i efterhand anklagar han omvärlden för flathet när 7 000 människor massakrerades i Srebrenica. Men han var ju själv på plats i Bosnien, och han träffade dessutom de ansvariga för massakern några dagar senare utan att yttra ett ord av kritik. Inte för att jag tycker Carl Bildt ska riskera livet, men om vi vill ha perspektiv på hans insatser, så kan vi formulera det så här: om Bernadotte, Wallenberg eller Hammarskjöld haft
Carl Bildts uppdrag, så hade de varit på plats i Srebrenica för att skydda befolkningen när staden stormades. De hade säkerligen heller inte gnällt över stormakternas feghet, eftersom de aldrig väntade sig något av stater som USA och Sovjet.

Boris Benulic

Kommentar: Svensk diplomati under de senaste 100 åren har genomgått ett antal faser. Den första kännetecknades av enskilda personers modiga handlingar som skedde utan större åthävor. Därefter kom en period av stora åthävor och frånvaro av handling; epokens män var Olof Palme och Carl Bildt.
I dag befinner vi oss i ett tidevarv som kännetecknas av total frånvaro av både handling och åthävor — det kommer att gå till historien som ”den tysta diplomatins” period. Man förklarar sin stumhet med att man inte vill störa delikata förhandlingar som bäst utförs i tysthet. En annan möjlig förklaring är att man inte vill störa friden på kyrkogården … för det är där man riskerar att hamna om man blir föremål för svenska diplomaters omsorger.