Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 11 november 1997 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?

Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Journalister som försöker leva upp till journalistmyten får ofta en väldigt stor lever, och efterhand också ett stort samvete där det mesta kan stuvas undan. För vem orkar väl sprida ljus över tillvaron när man själv befinner sig i ett stort svart hål?

Amerikanen Pete Hamill har säkerligen en av journalistkårens största levrar. Men samtidigt är han en av dem som tar sitt yrke på största allvar.

Pete Hamill tror att det spelar någon roll vad han skriver. Till och med under de år då han efter varje långt arbetspass söp hårdare än hamnsjåarna trodde han att det var hans uppgift att med sina ord bidra till ett samhälle där ingen tolvåring injicerade heroin i sina pinniga ben, medan hans morsa sålde sin kropp för att få ihop till sin egen spruta.

Nyligen fick Pete Hamill sitt drömjobb — han blev chefredaktör för The New York Daily News, en halvsjaskig kvällstidning som befann sig lika mycket på dekis som de uteliggare som använde den som liggunderlag.
Målet var att skapa en tidning som lästes av alla dem som annars inte läste någon tidning. De miljoner i New York som bodde i stadens förslummade delar‚ de fattiga vita, de svarta, de spansktalande, ryssar, kineser och koreaner.

Men The New York Daily News skulle inte få läsare genom att stryka medhårs — Hamills mål var att få en massupplaga genom att ställa krav på läsarna. Han hade inget till övers för dem som skyllde sin olycka på samhället eller på de rika.
För honom var de rika ansvarslösa lättingar, och inget skulle bli bättre av att de fattiga också blev ansvarslösa lättingar.

I sina krönikor förklarade han det poänglösa i att de som inte hade något skulle förvänta sig något av dem som hade desto mer. ”Håll er nyktra, arbeta hårt och se till att era ungar gör läxorna,” skrev han till sina läsare. ”Vår tidning ska hålla politikerna på mattan, och ni ska hålla er själva rena — och tillsammans ska vi nog få den här staden på fötter.”
Sport har varit en av de självklara utgångspunkterna i Hamills eget skrivande. Den som vill veta något om utvecklingen i USA ska exempelvis läsa hans stora intervju med kompisen Mike Tyson. Hamill visar hur vår bild av Tyson säger mer om oss själva och samhället än om Tyson. Vi får möta en man som är beläst, bildad och intelligent, som här kanske för första gången får svara på något annat än frågor av typen ”Har du slutat slå din fru?”

Hamills storhet är inte att han i en och samma text kan skriva om amerikansk fotboll, mexikansk muralmålning och italienska romaner från förra seklet — storheten ligger i att han kan skriva på ett sådant sätt att de som läser honom stående i en överfull tunnelbanevagn börjar diskutera det de läser med dem som står bredvid.

Hamill fick sparken för några veckor sedan. Den dag då alla andra tidningar satsade på att bevaka en välgörenhetsauktion där några av prinsessan Diana Spencers tillhörigheter gick under klubban, såg Hamill till att tidningen i stället satsade allt på att skildra en stor maffiarättegång.
För Hamill var valet självklart — att några paltor som tillhört en överklassdonna såldes var ganska ointressant jämfört med att de som organiserade försäljningen av rökheroin bland hans läsare äntligen stod åtalade.

Det blev för mycket för ägarna, som anklagade honom för att inte vara lyhörd. Men den som läser ”Piecework” — en nyutkommen samling med Hamills bästa texter — inser att det inte är något fel på hans hörsel, det är bara det att han lyssnar på en hel kör av röster; samtalen i barer, boxningsgym, rättegångssalar och vanliga människors hem.

Den kören överröstade husbondens röst.
Och den som lyssnar på Hamills egen röst kommer i bästa fall höra sitt eget samvetes röst säga: ”Bry dig. Du också.”

Boris Benulic

Kommentar: Den här kolumnen kan framstå som en slags programförklaring för mina kommande kolumner i Metro. Men den kom till enbart av det skälet att jag vid det tillfället nyss hade läst en samling av Pete Hamills texter samtidigt som han fick sparken från sitt senaste jobb som chefredaktör.
Många svenska skribenter var betagna i ”New Journalism”, som mest var ett uttryck för det dåliga självförtroendet hos amerikaner som Tom Wolfe. Man skulle skriva litterära reportage.
Man ville bli betraktad som något mer än en simpel reporter.

Fortfarande fungerar ”New Journalism” som en slags stödkrage för förhoppningsfulla tunnhalsade svenska journalistämnen. De lyssnar mer på slitna män i tweedkavaj på skrivarkurser och journalisthögskolor som berättar hur de ska skriva om verkligheten än ger sig ut i verkligheten och skildrar den som den är. Resultatet blir olidligt oläsligt. Pete Hamill blev aldrig en förebild i de kretsarna.