När man någon gång ger ordentligt utrymme åt en romanrecension på svenska kultursidor kan man vara säker på att författaren är amerikansk.
Man kan fråga sig varför eftersom alla de samtida författare vars verk bereds plats verkar så städade och nyktra.
De verkligt stora amerikanska författarna var ju nämligen alltid gravt alkoholiserade – med en A-lagsuppställning som sträckte sig från Jack London till Hemingway, Fitzgerald, Faulkner och Tennessee Williams.
Och B-laget spottade heller inte i glaset med namn som Cheever, Carver, Chandler, Sexton, Harrison och Hammett, och … några dussin till.
Dog de inte alla i förtid av sitt supande så krökade de sig till skrivkramper som varade i årtionden.

Man kommer inte undan känslan av att de som ägnar sig åt att skriva romaner i USA i dag alla är veganer som ömt vårdar sina intoleranser mot gluten, laktos, och nötter (och – får vi med stor säkerhet anta – alkohol och tobak) … samtidigt som de arbetar med sin tolerans, och att ständigt utvidga kretsen av kränkta grupper de känner sig solidariska med.
Av sådant virke – och med sådana timmermän – byggs inte stora romaner.

Men även om det skulle dyka upp en hårt supande författare på den amerikanska litterära scenen skulle han inte få någon uppmärksamhet på svenska kultursidor – med undantag för Richard Ford som gillas av landets kritiker, trots att han själv kopplar av med jakt, fiske och att dricka bourbon. Kanske accepteras han för att han skriver så förtvivlat tråkiga romaner?

Den svenska pressens kultursidor blev allt mindre intressanta under 1990-talet. Efter millennieskiftet var det bara tidningarnas radannonser som var mindre lockande (såvida man inte var i behov av en billig begagnad bil eller ved).
Sedan utplånade internet tidningarnas radannonser.
Kultursidorna blev därmed det minst intressanta i tidningarna – ändå ögnar jag fem tidningars kultursidor dagligen.
Inte för att få adrenalinet att strömma genom kroppen – det är länge sedan jag upphörde att vredgas över dem, jag studerar dem för att få känna mig överlägsen – och det ska man väl få unna sig?

Men det måste erkännas att de numera tyvärr inte riktigt har den effekten på mig. Tyvärr. Fordomdags kunde de ha det eftersom jag fick bekräftat att jag var mer bildad och hade bättre smak än till exempel DN:s eller AB:s kritiker.

Men vad i de publikationerna ska jag mäta mig med i dag?
På helgens kultursidor i DN var huvudnumret ett långt intervjuporträtt av en utbränd pojkbandssångare och Netflix-stjärna som nu står i studion igen efter fyra år.

Flauberts gamla tankegångar om att litteraturkritiker blev den som inte hade förmågan att skapa romaner eller dikter, och att kritiker var bärare av ”avundsjukans spetälska” har för länge sedan upphört att gälla (men jag tror att den en gång var sann).
Dagens kritiker är inte misslyckade författare – de är bara misslyckade i största allmänhet.
Var gårdagens kritiker då så mycket bättre?

Om vi först ser på USA är svaret definitivt ja. Ständigt återvänder jag till texter och verk av Edmund Wilson, och hans dagböcker är en ständig följeslagare. Wilsons alkoholkonsumtion var vida överlägsen de mest hårdsupande författarnas – skillnaden var att han var ständigt produktiv, och han kunde uppenbarligen skriva djupsinnigt, lärt och med lätt hand även i tillstånd av grav berusning (enligt hans bekanta, vänner såväl som fiender). Och medan de supande författarna dog i förtid eller tystnade långt innan sitt frånfälle var Wilson aktiv in i döden. Han som behärskade alla de språk en bildad person ska behärska höll vid tiden för sin bortgång på att lära sig också ungerska. Han var då 77 år.

Alla denna maniska aktivitet blir inte mindre imponerande av att Wilson var den litterära världens stora häradsbetäckare, vilket innebar att han verkar ha nedlagt de flesta kvinnor som kom i hans väg, från ryska svetserskor till amerikanska arvtagerskor till miljardförmögenheter.

Wilson hade alltså inte bara en bättre hjärna än de samtida amerikanska författarna, men framförallt hade han bevisligen en bättre lever.
Och betraktar man det svenska litterära landskapet under förra seklet är det uppenbart att den goda litteratur- och kulturkritiken skapades på de kulturredaktioner där alkoholdimman låg tätast; som på Expressen och Aftonbladet under 1970- och 1980-talet, och dessförinnan fanns det solitära finkelosande framstående kulturkritiker som Per Meurling.

Jag är den siste att vilja uppmana till dryckenskap – men möjligen är det ett offer som måste göras av en del av dem som vill närma sig Wilsons mästerskap … fast rätt många lär falla ifrån på vägen.
Men Wilsons storhet innebär inte att jag genomgående uppskattar honom – tvärtom – jag läser honom för att ha någon att brottas med.

Wilson var avgörande för att skapa 1900-talets amerikanska litteraturkanon, och därmed formade han också Europas litteraturkanon – det skedde liksom per automatik allteftersom den europeiska kulturen – och kontinentens samhällen – amerikaniserades.

Och det är en av de saker som gör Wilson problematisk; hans förståelse för tyskspråkig litteratur var synnerligen begränsad; han var blind för storheten hos viktiga anti-modernister som Kafka, Mann, eller Brecht. Wilson föredrog de europeiska författare som valde att skildra sin relation till samhället med ett större mått av uttryckt förtvivlan; som Eliot, Céline, Joyce eller Pound.

I efterhand kan man se att de författare som Wilson lyfte fram och gav en central position präglades av en storslagen, men samtidigt uppgiven individualism, som i sina värsta stunder kunde få drag av sentimentalitet … och självgodhet. Fruktbar jord i vilken det personliga förfallet kan gro och växa till sig, tills den övermannar själva skaparen av verket.
Och just denna anda kännetecknar den nutida svenska litteraturen; uppgiven individualism, och undergångsstämningar på oklar grund.

Skillnaden är att de författare Wilson gjorde till riktningsgivare lät sina hjältar vända samhället ryggen på olika sätt.

Deras sentida arvtagare går under lite mer ömkligt, suktande efter att samhället ska ta hand om dem, gnyende över att ingen älskar dem.
Wilson själv vände alltid samhället – och framförallt staten ryggen. Han vägrade betala skatt i åratal, som en protest mot det kalla kriget, och senare Vietnamkriget.
När president Johnson bjöd in Wilson till Vita Huset blev han ombedd att fara åt helvete.
Ett föredöme alltså.

Trots allt, och trots att hans kritikergärning innebar att ett gäng nedsupna amerikaner kunde bli riktningsgivande för kommande generationer av europeiska författare.

Boris Benulic