Jag diskuterar nästintill aldrig prostitution. Mest för att jag finner företeelsen obegriplig. Allra minst kan jag förstå att män utnyttjar möjligheten. Och jag har ogärna en synpunkt på sådant jag inte förstår.

Men som ett i historien alltid förekommande fenomen intresserar den mig. 

1832 hade Paris 750 000 invånare. 43 000 av dem var prostituerade. Nästan sex procent av befolkningen. Verksamheten var inte illegal, dock reglerad och utbytet av kropp mot pengar skulle ske på bordell. En del av damerna föredrog dock ett lite friare liv som egenföretagare; trottoarnymfer och dikesblommor.

En koleraepidemi tog samma år livet av nästan 40 000 parisare och stadens styresmän insåg att något måste göras åt sanitet och hygien. Ett av resultaten blev Alexandre Parent-Duchâtelets stora studie av prostitutionen som publicerades 1836.

Kanske ansågs han synnerligen lämplig för uppdraget eftersom han något årtionde tidigare fått ordning på Paris kloaker.

En del hävdar att det franska förhållningssättet till prostitution efter revolutionen var en följd av Upplysningen, vars främsta tänkare ansåg att människans drifter inte kan trollas bort – i det här fallet alltså mannens sexualdrift. Den var en given konstant. Men det gällde att reglera den så att den skedde under ordnade former och inte ledde till spridning av sjukdomar. Och egenföretagande prostituerade stod inte under myndigheternas kontroll.

Men studerar man de förrevolutionära seklerna ser man att synen på prostitution hela tiden var densamma. Visst gjordes några få fåfänga ansatser att förbjuda verksamheten – Ludvig IX försökte två gånger, men det gick inte så bra.

Man skulle kunna tro att det förrevolutionära samhället präglades av kyrkans kamp mot horande och bordeller, men det var tvärtom så att den tillåtande inställningen utgick från kyrkans egna doktriner. Johan den Godes rådsförsamling förklarade 1358 att prostitution kunde sorteras in under vad Augustinus och Thomas av Aquino kallade ”det nödvändiga onda”. Egentligen gick kungen och rådet längre eftersom de deklarerade att ”syndare är en absolut nödvändighet för landet”.

Den där ”absoluta nödvändigheten” har jag väl lite svårt att förstå, men så lever jag ju heller inte på 1300-talet. Men de menade väl att om inte prostitutionen fanns skulle man få en massa andra problem.

Parent-Duchâtelet var ett barn av upplysningen och hans verk blev en katalog över förekomsten av egenföretagande prostituerade i den franska huvudstaden. Hur många fanns det på varje gata, i varje kvarter, hur gamla var de? Han utnyttjade polisens register över arresterade prostituerade och kunde på så sätt också göra en klassindelning av dem. Från de unga och yppiga som paraderade på de fina gatorna och visade upp sina smycken till de gamla och tandlösa som stod ostadigt lutade mot husväggar i de fattigare stadsdelarna. Han fann prostituerade mellan tio och 65 års ålder.

Precis som han en gång gett sig ner i kloakerna vandrade han nu på gatorna och noterade noga allt han såg. Intervjuade trottoarnymferna och beskrev deras företräden.

De stora franska 1800-talsförfattarna stod alla i skuld till honom; Flaubert, Victor Hugo och Balzac – och några till. Inte för att franska författare inte gick på bordell – men här fann de en rundmålning av något som präglade det sociala livet i huvudstaden. Här hittade de berättelser de kunde brodera ut.

Men rapporten fick också myndigheterna att inse hur omfattande prostitutionen var – det var en verksamhet som inberäknat kunderna involverade tiotusentals manliga parisare. Många tiotusentals.

I Jamie Pages studie Prostitution and Subjectivity in Late Medieval Germany får man en känsla för hur prostitutionen formade samhället under senmedeltiden i Tyskland, på samma sätt som den måste ha format det sociala livet i Paris genom århundradena.

Pages verk är intressant för han diskuterar prostitution som en integrerad del av samhället och skildrar attityderna i alla sociala skikt, och vilka mentaliteter som utvecklas i ett samhälle som är naturligt. 

Det är svårt att tänka sig att tiotals århundraden av prostitution i olika europeiska samhällen inte skapat kulturella mönster och mentala inställningar som lever kvar i dag.

Ändå diskuteras prostitution i dagspolitiken som något främmande, och udda – en slags social åkomma som kan bekämpas med vad som mest av allt liknar parkeringsböter.

Och vad jag vill ha sagt med detta?

Möjligen att Johan den Gode och hans råd var mer insiktsfulla än politiker är i dag i Sverige.

Men de var också mer insiktsfulla än politikerna i de europeiska länder där prostitution i dag är tillåten.

Johan den Godes och hans inre krets såg bordellerna som ett ”nödvändigt ont”. 

Det lilla ordet ”ont” är viktigt.

Att ett lands ledare accepterar vad man finner ont är en sak. Kan vara nödvändigt för en härskare som vill utöva ett gott styre.

Att de inte förstår att något är ont är däremot ett tecken på att de är lika förfallna som sitt samhälle.