På väg mot Rapallo. Möjligen mot bättre vetande. De som sökte sig hit till den italienska rivieran i Ligurien för 150 år sedan … och därefter under de följande sex årtiondena gjorde det för att finna en plats där de kunde undfly de samhällen och den kultur de levde i. De ville få ro att tänka egna tankar.
Jag har rest hit mer för att försöka förstå dem som kom hit för att förändra sina egna liv – men som slutade med att uttrycka sin vilja att förändra hela världen.
Det kommer att bli ett resebrev en gång om dagen de närmaste nio dagarna.

Rapallo, dag 1 bland dårar och diplomater

Poeten William Butler Yeats kom hit till Rapallo för att bota sin krämpor i ett mildare klimat, men som han skrev i ett brev – han reste också till Rapallo för att ”bli mildare till sinnes”. Han hade tröttnat på sin egen barska vresighet (för att inte tala om hur mycket hans väsentligt yngre fru hade tröttnat på hans butterhet och humörsvängningar).
Så mycket mer gladlynt blev han inte, vare sig mot sin närmaste omgivning eller mot samhället omkring sig. Efter en flirt med fascismen i Italien tog han avstånd från Mussolini, men uppmuntrade en slags mer katolskt färgad fascism i hemlandet Irland – där svartskjortorna var ”blåskjortor”. Man kan tycka att de borde burit gröna skjortor eftersom de organiserades i Irland, men möjligen tyckte ledarna då att manskapet skulle påmint för mycket om engelsmän ute på rävjakt.

Men innan Yeats hade Ezra Pound slagit sig ner i Rapallo, där kommer han att skriva några av de mest storslagna delarna av diktcykeln Cantos. Pound hade sökt sig till Rapallo för att undkomma vad han såg som den kulturella efterblivenheten i först London och därefter Paris. Mellan Yeats och Pound utvecklas en vänskap, bitvis stormig, men i grunden stark – men Pound behåller i motsats till Yeats sin ursprungliga beundran för Mussolini – och den förstärks till och med, och under andra världskriget blir Pound en öppen propagandist för Mussolini. Efter kriget stämplas Pound som galen och spärras in på mentalsjukhus i sitt hemland USA. Han skrivs ut 1958, och återvänder till Italien, och kommer långa perioder att leva i Rapallo, fram till sin död 1972.

Skillnaden mellan Pound och Yeats ska nog inte betraktas så mycket som en följd av olika syn på historia, samhälle, kultur och politik i största allmänhet utan det kokar ner till en skillnad i synen på vad som är en individ och familjens roll. Möjligen också till frågan om god dikt kan vara orimmad.
Men varför valde Pound att stödja Mussolini? Det ska vi så smått fördjupa oss i under de kommande resebreven – eftervärlden har ofta nöjt sig med diagnosen ”mentalsjuk” – då slipper man diskutera de texter där Pound jämför Thomas Jefferson och Benito Mussolini. Kanske hade Pound fel, men vi förstår vår egen tid – och hans – bättre om vi grubblar på vad han faktiskt skrev – och inte nöjer oss med att andra ansåg honom vara sinnessjuk (av bekvämlighetsskäll).

Och resebreven kommer förstås att kryddas med berättelser om de inblandades privatliv. Som vanligt är det märkligt att de som lever mest osorterat och oordnat ofta anser sig vara de bäst lämpade att förklara hur samhället bör ordnas och styras. Märk väl att jag inte är säker på att det är olämpligt … bara märkligt … och för mig lite avskräckande på något sätt.

Innan Pound blev galen i Rapallo, tog Nietzsche i samma lilla stad de första stegen in i vad eftervärlden kom att betrakta som sinnessjukdom eller demens eller galopperande nervklenhet. I Rapallo.skriver han de första avsnitten av Så talade Zarathustra. Nietzsche har kommit till staden för att kurera sig, och kroppen blir starkare, men fem år senare kommer kollapsen i Turin. Eller kanske inte. Själv tycker jag att till exempel de första breven från den sjukbädd han aldrig riktigt kom att lämna hör till hans mest uppiggande verk.

I Rapallo börjar målaren Kandinsky röra sig bort från impressionismen, och här skriver Richard Aldington Death of a Hero – den överlägset bästa romanen om första världskrigets idiotiska blodbad. Men i motsats till de andra kom Aldington till Rapallo efter det att han fått ett totalt nervöst sammanbrott – och han tillfrisknar där; även om inte den samtida censuren skulle hållit med om detta.
Det händer något med dem som kommer till Rapallo för att få frid, de utvecklas till att bli fridstörare.
Men resebreven kommer inte bara att handla om författarna, filosoferna och målarna i Rapallo – de kommer också att handla om politik och historia – och de två viktiga fördrag som förhandlas fram och undertecknas i staden 1920 och 1922. Båda avtalen var på sitt sätt exempel på utövandet av statskonst som saknas i dagens Europa.
Man kan alltså kanske säga att det är i Rapallo den litterära modernismen utvecklas – samtidigt som det är där den europeiska diplomatin lägger sig på sotbädden, och där ligger den kvar i dag.
Och förstås … jag kommer också att berätta om det liguriska köket.

Boris Benulic