I dag blir kompotten stor – och blandad.
Kvinnliga gladiatorer, förlorade kungariken och förtvinade regionala kulturer.

Kan gladiator-träning underlätta havandeskapet?

tt de testosteronstinna personerna Lin Yu-ting och Imane Khelif erövrade guld i boxning för kvinnor under OS har väckt en hel del uppmärksamhet – och ilska.
Själv finner jag boxning för kvinnor vara en ganska tveksam sysselsättning, och om den tillåts bör man inte förundras över om kvinnor som ser ut som en man, rör sig som en man och slår som en man går vinnande ur tvekamperna.

Historiskt sett är slagsmål mellan kvinnor inte okänt. I romarriket var det en vanlig underhållning när det ställdes till fest i hoven hos tras-kejsare som Nero, Titus och Domitianus.
En del kvinnor ställde till och med upp och kämpade som gladiatorer. Reliefer och inskriptioner i både Pompeji och Ostia vittnar om detta. Lite vid sidan av detta kunde män betala för att deras fruar skulle få träna tillsammans med gladiatorer – det troddes stärka fruarna så att både havandeskapet och själva framfödandet av barnet gick lättare.

Juvenalis hade inte mycket till övers för romare som lät sina fruar ha gladiatorstrid som hobby, utan utsatte dem för ironiskt hån:

Vilken stor ära är det inte för en make att se sin frus tillhörigheter auktioneras ut; bälten, ben-och armskydd, plymer. … Hör hennes grymtningar och stön när hon kämpar, parerar och gör utfall. Se hennes nacke böjas under hjälmens tyngd.

Sverige var länge mångkulturellt – hotas nu av muslimsk monokultur

Under min tid som reporter på TV4:s nyheter tvingades jag varje vecka besöka en talpedagog som skulle arbeta bort den gnällbältesdialekt som blev lite väl tydlig när jag blev ilsken, som när jag intervjuade personer som gav idiotiska eller undanglidande svar … typ Mona Sahlin.
Jag hade då – och fortfarande – en viss förståelse för denna behandling. Gnällbältesdialekt är inte särdeles vackert, och antagligen var det nog rätt tänkt att inte låta tittarna utsättas för den.
Andra reportrar hade lättare att på egen hand snabbt utplåna sin värmländska, eller sin skånska – och behövde inte långa sessioner med talpedagog.
Gotländska ansågs däremot av redaktionschefen vara vackert och den fick leva kvar.
Att träna bort en dialekt är ett tämligen nytt fenomen i Sverige.

Studerar man den svenska statens och statsapparatens historia noterar man hur man under århundraden av ståndscirkulation lade vikt vid att från de breda folklagren rekrytera de mest begåvade personerna från olika landskap – och det ansågs vara en styrka att det bland ämbetsmännen på alla nivåer fanns personer förankrade i sitt landskap och sin landsände. Det gjorde att styret av landet blev effektivt och avspeglade verkligheten – för Sverige var ju ett mångkulturellt land.

Hur bruka jorden?

Naturen var olika i de olika landskapen när det gällde jordmån, vegetation, vattendrag, råvarutillgångar, djurliv, klimat och handelsvägar – ur detta växte sociala former för hur jorden skulle brukas, råvarorna utvinnas och förädlas och försäljas. Politiska faktorer gjorde sitt till för att utveckla distinkta kulturella särdrag i de olika landskapen; bruksarbetaren i västmanländska Ramshammar hade en annan mentalitet än bonden på östgötaslätten, torparen i Småland eller fiskaren på västkusten.

Till detta kom de olika kulturer och mentaliteter som utvecklades i landskapens större städer, och de kulturer som utvecklades i sociala skikt och klasser, och som överskred landskapsgränserna, men ändå behöll tydliga lokala särdrag.

Sverige kunde resa sig ur massfattigdomen under slut av 1800-talet och snabbt utvecklas ekonomiskt under de sex första årtiondena av 1900-talet just på grund av en kombination av starka lokala kulturer, och en statsapparat och en förvaltning som genom ståndscirkulationen bemannades med medellösa män som ägde begåvning och handlingskraft.

Grundläggande gemenskap

Man kan betrakta Sverige mellan 1900 och 1970 som ett närmast perfekt organiskt ståndssamhälle med där också tydliga klasskulturer utvecklades; borgerskap, bönder, arbetare och ämbetsmän (inklusive lärare och präster) hade tydligt urskiljbara seder, mentaliteter och kulturer – där de dock alla utvecklats i relation till stat och nation; därför fanns det i detta mångkulturella rike en grundläggande gemenskap. Klassernas och ståndens medlemmar såg med stolthet på sin grupp och dess nödvändighet för nationen; och respekterades av de övriga klasserna och stånden.

En romantiserad beskrivning? Inte alls. Visst fanns där konkreta motsättningar under perioden 1880 – 1970, men granskar man dem ser man att de merendels gäller frågan om att medlemmarna i en klass anser att en annan klass företrädare inte fullgör sina uppgifter i enlighet med idéen om att nationen är ett överordnat intresse för alla. Så den medellånga linjen mellan dessa årtal vittnar om vad en del i vänstern föraktfullt kallar ”klassamarbete” … vilket det faktiskt var … till båtnad för alla.

Alltså: Sverige var mycket länge en nation, ett rike och dessutom ett mångkulturellt land.

Det som började bryta upp detta var amerikaniseringen. Med USA:s växande industriella inflytande och ökande politiska roll i Europas göranden och låtanden blev det landet också en kulturell symbol för allt som var eftersträvansvärt, såväl i högkultur som i vardagskultur och populärkultur.

Legotillverkad kultur

Sakta malde amerikaniseringens kvarnstenar ned landskapens lokala kulturer och särdrag till finkornigt mjöl vilket på sin höjd räckte till att grädda tunna kulturpannkakor som skulle locka turister till den egna regionen.
Kvar av de regionala kulturerna blev lokala maträtter, folkdans, och allt mer sällan besökta hembygdsgårdar … men vad förmådde väl ostkaka och isterband mot en dubbel cheeseburgare?
Och i takt med det kulturella förfallet i USA har inte bara de lokala svenska kulturerna nästintill utplånats – de har också kommit att ersättas med amerikansk kultur, även när den så att säga är legotillverkad (till exempel i Sverige, Sydkorea eller Japan).

I vilket fall gör detta att det blir absurt att tala om att Sverige måste bli ”mångkulturellt”. Sverige har varit mångkulturellt, och det utgjorde landets styrka. Ju mer den ursprungliga mångkulturen utplånades, desto svagare blev Sverige.

Och när överheten började tala om att göra Sverige ”mångkulturellt” innebar det inte att de avsåg att stärka de regionala kulturerna, eller försvara bildningsidealet i borgerlighet och arbetarrörelse eller minska huvudstadens roll och inflytande – vad de menade var att de ville importera så många som möjligt från den muslimska kulturkretsen … då skulle Sverige bli ”mångkulturellt”.

Idén är ungefär lika begåvad som att försöka skapa en artrikare trädgård genom att plantera lupiner och sibirisk jättebjörnloka i sina befintlig rabatter.

Afrikas högkulturer

Under antiken och tidig medeltid … fram till cirka år 700 kännetecknades Nordafrika, Afrika och Västasien av levande högkulturer – tills den muslimska och arabiska expansionen inleddes.
Jan Guillou har genom Arn-trilogin gjort att väldigt många tror att arvet från den grekiska och romerska antiken hade försvunnit om det inte förvaltats av de muslimska erövrarna. Men i praktiken utplånade muslimerna det arvet i de områden de erövrade.

Förvisso fanns det undantagsvis sultaner och muslimska härskare som skapade en begränsad hovkultur där lärda män studerade antikens tänkare. Men samtidigt ödelades de levande kulturer som funnits i de nordafrikanska kungadömena styrda av de aristokratier som skapats av vandaler, alaner, romare och berber. Dessa kulturer var arvtagare till antikens kultur och kunskaper, och förvaltade och utvecklade sitt arv – men kom efter den muslimska erövringen att i sinom tid omvandlas till kulturella dödvatten, som Egypten … eller persernas sassanidiska imperium … eller de nubiska rikena i nuvarande Sudan.

När jag läser om dessa för-islamiska riken börjar jag dagdrömma hur de kunde ha utvecklats … och hur världen skulle sett ut om de inte erövrats av araber och muslimer.
Nu vet vi hur det gick, det har uppstått en enorm muslimsk kulturkrets … inom vilken man fortfarande bekämpar lokala kulturer – även om de för mycket länge sedan konverterat till islam (och det är därför miljoner berber under de senaste årtionden flytt från Algeriet till Frankrike).

Islam är en monokultur i jämförelse med europeiska kulturer som kännetecknas av att de är nationella mångkulturer. Man kan bara önska att de regionala kulturerna var lika levande i Sverige som de är i Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Spanien eller Italien.

Man bör notera att de europeiska stater där de egna olika kulturerna är mest levande är de som är minst amerikaniserade. Ser man till de senaste 130 årens historia kan man betrakta Europa som inbegripet i ett kulturkrig på två fronter; mot USA och islam.

Vad bör göras?
Det får vi diskutera i kommande nyhetsbrev.

Boris Benulic