Dagens nyhetsbrev: Det började med att jag skulle skriva en text om varför Erdogan vill avliva fyra miljoner vildhundar i Turkiet. Det slutade med en betraktelse om vårt förhållande till hundar … och texten rör sig mellan Mussolini och amerikanska tecknade serier. Ekorrar förekommer också. Liksom ett lejon.

Nästa nyhetsbrev utkommer lördag 31 augusti.

Mannen som kunde dansa med en Grand Danois

Under en längre period under inbördeskrigen på Balkan fann jag mig instängd i den serbiska enklaven Grbavica i Sarajevo. Jag hade fått husrum hos en familj som tagit hand om en pitbullvalp som de sett några berusade ryska FN-soldater slänga i en soptunna. Antagligen roade det knektarna att kasta ner jycken där, och sedan lägga locket på.
Hunden fattade tycke för mig och lade sig varje natt att sova tillsammans med mig. Den krävde dessutom att få ligga under täcket. Men visst, vem är väl jag att säga emot en pitbull?

Dessutom … vi sydslaver vördade ursprungligen vargguden Vuk … som ibland framträder inför människan i form av en hund.

Ryssar är förvisso slaver, men ser inte hunden som människans bästa vän, möjligen som människans bästa experimentdjur. Tänk på Pavlovs hund, eller kamikazehundarna som iförda en sele med sprängmedel skickades fram mot tyskt pansar under andra världskriget eller de hundar som Vladimir Demikhov använde i sina övningar för att utveckla kirurgin under 1950-talet, som när han lät två hundar byta huvud (gick inte så bra för vovvarna, men kirurgitekniken tog några steg framåt).

Är det så att människor från kulturer där de frihetliga traditionerna är starka har ett närmare förhållande till hundar? I kulturer med en historia av livegenskap eller religiöst betingad underkastelse tenderar man istället att förakta hundar. Kanske för att de som är längst därnere vill ha någon en liten bit längre ner de kan prygla?
Fria bönder vill ha sällskap – och hjälp i arbetet; får därför ett innerligare förhållande till hunden.

Fyra miljoner vildhundar

I Sarajevo kunde man hitta en levande pitbull i en soptunna, i Erdogans Turkiet kan man hitta hundar på soptippen. I stort antal. Dock döda.
I Storbritannien organiseras därför nu turistbojkotter mot Turkiet. Det är inte Erdogans stöd till Hamas, eller hans skyddande av IS-terrorister eller hans förföljelser av kurder och oliktänkande som upprör öborna.
Det som väckt de hundälskande britternas vrede är en nyligen antagen lag som riktar sig mot de fyra miljoner vildhundar som finns i Turkiet. Erdogan säger att de växt så mycket i antal att de nu utgör en fara för medborgarnas säkerhet och hälsa.
Lagen påbjuder därför att de ska fångas in och föras till hundgårdar. Men där finns det bara plats för högst 200 000 hundar.
De andra 3,8 miljonerna då?
Det är dem man ser på bilder som nu sprids. Skjutna och liggande i massgravar eller på bål i väntan på att eldas upp.
Och de hundar som hamnar på en hundgård, men inte tas om hand av en ny ägare inom 30 dagar avlivas.
Ett hundarnas holocaust.

Mussolini höll sig med Grand Danois-hundar, vilket kan förefalla lite okänsligt av någon som ville återupprätta Italiens storhet. Varför då framträda med en ras som Bismarck utnämnde till Tysklands nationalhund? Men efter det att Mussolini fått en lejonunge i gåva av Aldo Finzi föredrog han att visa upp sig på Roms gator i sällskap med lejonet; han tyckte väl att det passade bättre för någon som vill framstå som en efterföljare till Romarrikets kejsare. Aldo Finzi var för övrigt en synnerligen motsägelsefull person. Jude, stridsflygare och en av de allra första medlemmarna i fascistpartiet. Antagligen var han med och organiserade mordet på ledaren för den anti-fascistiska oppositionen i parlamentet, socialisten Giacomo Matteotti, och mycket talar för att det var Finzi som hivade ut Gabrielle d´Annunzio genom ett fönster så att denne blev invalidiserad för resten av livet … och därmed blev Mussolini av med en konkurrent om makten.
Finzi lämnar politiken och drar sig tillbaka, men gör sin röst hörd när Mussolini inför raslagar som riktar sig mot judar – och han ansluter sig till motståndsrörelsen. Avrättas av tyskarna 1944.
Motsägelsefull, som så mycket annat i den italienska fascismen.

På sätt och vis kanske Mussolini var lite oitaliensk när han valde ett lejon framför en Grand Danois. Italienare älskar sina hundar.
Finzi var Mussolinis trogne pitbull under hela 1920-talet, lönade sig föga … för någon av dem.

Det finns psykologer som hävdar att den som gillar hundar egentligen är fascist. Att ha hund visar att man vill ha en undergiven omgivning.
Egentligen visar det väl bara att de psykologerna inte har någon hund, kanske inte heller så bra grepp om olika fascistiska teorier och praktiker.

Knarkarhundar

Aldous Huxley var inne på samma idé som de där psykologerna, eftersom han hävdade att:
”För en hund framstår varje människa som en Napoleon.”
Den ståndpunkten kanske var en följd av Huxleys bruk av hallucinogena droger? Hunden tyr sig till sin herre, även om denne är hjälplös; hunden vill ge skydd. Var det det beteendet som Huxley tolkade som undergivenhet?
Kanske var det samma sorts förhållande som mellan Adolf Hitler och hans schäfer Blondi? Hitler var ju de sista åren av sitt liv fullproppad med narkotiska preparat.
Rätt ofta ser man narkomaner som har en schäfer som sällskap. Känner den hundrasen ett speciellt ansvar för drogmissbrukare?

På tal om Mussolinis Grand Danois … i Theodor Adornos drömböcker berättar han om en dröm där han befinner sig på bal:
”Jag dansade med en jättelik gul-brun Grand Danois – när jag var barn hade en sådan hund haft en stor betydelse i mitt liv. Han stod på bakbenen, och var iförd en balklänning. Jag underkastade mig hunden fullständigt, och trots att jag är en man som fullständigt saknar talang för dans, hade jag känslan av att jag för första gången i mitt liv kunde dansa, tryggt och utan hämningar.
Ibland kysstes jag och hunden. Jag vaknade upp med en känsla av att vara extremt tillfredsställd.”
Ska vi med utgångspunkt från Adorno laborera med tanken på att anti-fascister vill vara undergivna sina hundar? Men fascister vill ha undergivna hundar?

Folkpartistisk jycke?

Den tecknade teve-serien Scooby-Doo skapades 1969 av paret Hanna-Barbera (som bland annat låg bakom Familjen Flinta). De var följsamma till de amerikanska myndigheternas uppmaning att tevebolagen skulle producera snällare serier med mindre våld. Politiker och byråkrater trodde att det skulle kunna dämpa studentuppror, och våldsamma kravaller. Tankegången var inte riktigt begriplig för Hanna-Barbera (eller någon tänkande människa), men de skapade en serie med ett ungdomsgäng som jagar spöken i sällskap med Scooby-Doo, en stor, rädd, och ständigt hungrig Grand Danois.
Plötsligt dyker alltså hundrasen upp mitt på den politiska skalan, som en slags liberal vovve som ska få alla att lugna ner sig.
En motsägelsefull hund.

Men…tillbaka till Turkiet och hundmassakern.
Hunden är ett orent djur i den muslimska världen. Det borde väl räcka med en hänvisning från Erdogan till koranen, och sedan kunde massavlivandet börja? Och hur kan vildhundarna ha tillåtits bli så många som fyra miljoner i ett Turkiet som blivit allt mer frenetiskt muslimskt för varje dag som gått sedan Erdogan fick makten i landet.
Frågan är inte så enkel om man går till koranen och dess mest kända uttolkares utsagor. På sunni-sidan verkar det vara så att de lärde anser det tillåtet att hålla sig med vallhundar, vakthundar och jakthundar … att ha dem för sällskaps skull är däremot dekadent och syndigt.
Shiaislam verkar ha en mer allmänt hatisk inställning till hundar.
Men … oavsett vilken muslimsk riktning man studerar så är vildhundens ställning oklar.
Det finns hadither som berättar om hur profeten Muhammed räddade livet på en vildhund genom att ge den vatten. De haditherna har Afghanistans talibaner inte läst, de avskyr hundar, liksom befolkningen i gemen avskyr hundar. Lite märkligt med tanke på afghanhundar. Den rasen avlades fram i Storbritannien med hjälp av karavanvakthundar … som hämtats från just Afghanistan.
Trots … eller kanske på grund av … afghanernas motvilja mot hundar är hundhetsning ett folknöje (som talibanerna inte lyckats utrota trots envisa försök).

Hundarnas dödsö

Samma dubbelhet i förhållande till hundar har alltid funnits i Turkiet. I århundraden har befolkningen kollektivt tagit hand om vildhundarna. Man ställer dagligen ut mat till sitt kvarters hundar, ser till att det får vård om de blir skadade. Alla ser sig som ansvariga.
Men en dag förklarade alltså Erdogan:
”Vi har ett problem med vilda hundar som inte existerar i något annat utvecklat land” – och ”det behövs en radikal lösning”.
Men därmed vände han sig mot en gammal turkisk tradition. Flamländaren Ogier Ghiselin de Busbecq tjänade som habsburgarnas ambassadör i Turkiet under 1500-talet. I sina Turkiska Brev beskrev han hur hundarna i Istanbul betraktades som allas egendom, och hur alla samhällsskikt förenades i att visa sina omsorger – de som var rika testamenterade till och med pengar till fonder som användas till mat åt hundarna.

Men då stod det osmanska väldet på höjden av sin makt, allt eftersom imperiet försvagades kom hundarnas ställning till slut att bli omstridd.
1908 kommenterade Abdullah Cevdet den talrika förekomsten av vilda hundar i Turkiet: ”Hur, och med vilket rättfärdigande, kan invånarna i ett sådant land göra anspråk på att vara en civiliserad nation?”. Cevdet var en av dem som grundat Ungturkarna, rörelsen som ville göra Turkiet modernt och västerländskt.

När Ungturkarna kom till makten fångade de in och skeppade tiotusentals vilda hundar till en öde ö där de fick svälta ihjäl. Muslimer gjorde kraftigt motstånd, men förlorade.
I dag är situationen den motsatta. Islamister och fundamentalister pressar Erdogan att genomföra den stora hundmassakern. De ser de vilda hundarna som något som bara sekulära, västerländskt sinnade storstadsbor bryr sig om

Hunden som kulturkrigets offer.

Förra gången protesterade muslimerna mot de västerländskt sinnade hund-dödarnas framfart.
Den här gången är det de västerländskt sinnade som protesterar mot muslimernas hundmassaker.

Murens fall

Hundar säger en hel del om sina ägare. Putin är ungefär som Mussolini – har alltså ingen förståelse för att den som vill framstå som sin nations ledare och starke man rimligen bör hålla sig med en inhemsk ras. Putin gillar hundar, han har haft rätt många – alla av främmande raser, och kommande från Storbritannien, Bulgarien, Japan, Turkmenistan, Serbien, och Nordkorea.
Stalin var av annat virke. Han befallde att det skulle avlas fram en unik sovjetisk hundras, och kenneln Röda Stjärnan satte igång. Resultatet blev Svart rysk terrier och för att få fram den rasen användes bland annat Rottweiler, Airedale terrier, Riesenschnauzer och Kaukasisk Herdehund. Resultatet blev en synnerligen trevlig ras som av Svenska Kennelklubben beskrivs som ”pampig, livlig, lojal”.

Dock är jag lite tveksam till hur mycket Stalin begrep sig på hundar eftersom han hävdade:
”Tacksamhet är en sjukdom som hundar lider av”.
Själv föredrog han ekorrar. Han födde faktiskt upp sådana på sin datja.
I förbigående kan man väl nämna att Breznjev och Gorbatjov höll sig med katt istället för hund. Jamanden ackompanjerade Sovjetunionens nedgång och fall.

Hund eller katt? Själv vill jag ha både och, en Rhodesian Ridgeback och en Sibirisk skogskatt, men först när jag på heltid bor på landsbygden.
Om hållandet av hund – förr och nu – är en förlängning av vara människa så är hållandet av hund i staden ett försök att förtränga att man är trängd som människa.

Boris Benulic