I detta nummer av QLN ägnas åt teorin om att du bör upplåta ditt hem till flyktingar. Den uppfattningen är granne med tron på att gängen i Rinkeby är vår tids frälsare.

Lucia! 13 december är det dags. Då presenteras nya QLN. Tills dess är det bra om du förhandsbeställt ”Bränn alla båtar!. Den ger dig obegränsad tillgång till QLN. Du beställer här.

Nästa nummer av QLN utkommer lördagen 7 december.

Och julklapparna! Glöm inte julklapparna: Dem hittar du här. Gå in i vår internetbokhandel … botanisera och shoppa. Du hittar bland annat:
Sagopaketet för dem mellan fyra till nio år.
Vilda Djur-paketet för dem från nio år och uppåt.
Finsmakar-fantasy-paketet till dem som älskar Harry Potter … men läst alla de böckerna minst två gånger.
Fantasy-paketet … för oss någorlunda vuxna.

Vill du bli befriad av mördare och våldtäktsmän?

Trodde du att kampanjerna är över… alltså de där kampanjerna för att du ska känna skuld, skam och ångest är tillståndet i världen?
Glöm det!
Nyligen hade Thomas Vinterbergs serie ”En familj som vår” premiär. Klimatkatastrofer har gjort att Danmark är på väg att sjunka i havet; Tivoli riskerar att hamna på havsbotten som vår tids Atlantis, smörrebröden och de röda korvarna riskerar att bli föda åt fiskarna.
Syftet med serien är förstås att de som bor på norra halvklotet ska skrämmas att tro att sådant kan hända även dem; typ: Oj, Tivoli gick till botten som Titanic, då kan ju Gröna Lund också göra det … hjälp!
Och ur denna skräck ska en vilja att hjälpa södra halvklotets invånare växa.
Men AB:s Nioosha Shams är inte nöjd. Under rubriken ”Det hjälper inte att se blonda människor lida” förklarar hon:
”Att vända narrativet kan tyckas vara en smart strategi för att väcka empati och ångest, tydligen verkar den ju göra det.
Men sen då?
Kommer det få en dansk eller svensk att öppna sitt hem för en klimatflykting från Bangladesh som inte har rätt till asyl baserat på miljöskäl?”

Nioosha lutar sig mot Franz Fanon för att vi ska förstå att det räcker inte med att vita ser sig själva lida – de vitas påstådda rasism sägs nämligen göra att de inte kan låta oron för sig själva också leda till empati för svarta, bruna, och röda.
Så vad vill hon egentligen?
Nioosha är andra generationens invandrar-gnäll-författare … hon är likt sin mamma Minoo Shams helt fokuserad på att ”landet där hon inte vill vara” ska bli landet där hon vill vara … och det ska genom att Sverige omvandlas till landet de kom ifrån.
En första fråga man skulle kunna ställa sig är förstås om man kan vara ”klimatflykting från Bangladesh”.
Förvisso drabbas landet om och om igen av katastrofala översvämningar som tvingar människor på flykt undan vattenmassorna.
Nyckelordet är ”om och om igen”.
Översvämningar är en del av regionens historia, så ser naturen ut – och jordbruksmetoderna

Att man inte lyckas hantera detta på ett förnuftigt och rationellt sätt beror på att styret av landet alltid uppvisat en kombination av korruption och inkompetens; detta i kombination med att befolkningen ökat från 50 miljoner (1960) till 173 miljoner (2024) gör att översvämningarna kommer att slå hårdare – materiellt och mänskligt.

Bangladeshs problem är inte klimatet, det är samhällsstrukturen och kulturen.
Men Nioosha måste få det till att katastroferna beror på klimatet – då kan hon anklaga Sverige för att ha bidragit till den globala uppvärmningen (trots landets minimala utsläpp) och därefter kräva att invånarna här ska öppna sina hem för ”klimatflyktingar” från Bangladesh.

Det största problemet med Nioosha är dock att hon lutar sig mot Franz Fanon i sitt resonemang:
”Den Martinique-födde psykiatrikern och teoretikern Frantz Fanon skrev om just detta i boken ”Svart hud, vita masker”. Om hur den koloniala diskursen har cementerat en bild av vita och västerländska människor som mer mänskliga och därför mer värda empati. I motsats framställs svarta och bruna som ”den andre”, närmast omänskliga och ofta som ett hot. Det är en avhumanisering som är ett arv från kolonialismen, men lever vidare i dagens medier och kultur. Kanske kan det förklara varför ”folk generellt gillar blonda människor bättre.”

Det Nioosha kallar ”kolonial diskurs” – alltså västerlandets syn på Afrika och Asien är mycket mer komplex än hon låtsas om – eller alls känner till … hon är ju uppenbarligen inte särdeles beläst. I västerlandet fanns också starka strömningar som såg med beundran på kulturerna i Afrika och Asien, och som såg dem som överlägsna kulturerna i västerlandet. Det skiftar beroende på period, och land och sker i samspel med den politiska, ekonomiska och allmänna utvecklingen i västerlandet. Till exempel så vurmade den anglosaxiska överklassen på USA:s östkust för arabisk kultur, något som också tysk medelklass gjorde, och perser och indier förekom också som folk vars kultur man beundrade … och vi ska inte glömma hur svarta musiker och författare i USA blev kulturella föredömen på 1920-talet i Europa – och märkligt nog är det än i dag.
Jag är dock mest förundrad över någon alls ids utgå från Fanons åsikter och teorier – de borde vara diskrediterade sedan länge.
Men det genomslag hans verk ”Jordens fördömda” fick på 1970-talet skapade tankemönster som fortfarande dominerar i ”radikala” kretsar.
I ”Jordens fördömda” hävdar Fanon till exempel:
”Städernas slum representerar det biologiska beslutet hos den koloniala undersåten att invadera fiendens borg – vad det än kostar, hur djupt man än måste gräva sin tunnel.
När väl ett trasproletariat skapas, när det hotar stadens ”säkerhet” betyder det början på en ostoppbar vävnadsdöd, en kallbrand i dess inre. Och sedan, när man kallar på dem, kommer hallickarna, de arbetslösa, småtjuvarna, och våldsverkarna att kasta sig in i befrielsekampen.”
Om du undrar hur det kommer sig att svenska intellektuella beundrar och hyllar gangsterrappare … här har du svaret. Det beror på en världsfrånvänd teoretikers romantisering av de gangsters som styr slummen. Det är därför de på P3 inbillar sig att gängen i Rinkeby en dag ska bli Sveriges befriare.

Boris Benulic