Kliver in i min vanliga butik i huset bredvid för att inhandla mitt nikotin. Jag har frekventerat den i tiotalet år, och butiken har för någon månad sedan bytt ägare.
Den relativt nye ägaren nickar vänligt åt mig och säger:
– Det är 7 oktober.

Jag kan inte annat än hålla med, men förstår inte riktigt varför han och jag måste fastställa detta, och svarar därför lite dröjande:
– Ja, det är det ju.

Handlaren ser med allvarlig blick på på mig, och deklarerar:
– Men det är bra att vi kan vara vänner. Du och jag. Vi är ju grannar.

Att jag nu är mycket förbryllad syns uppenbarligen i mitt anlete för handlaren förklarar:
– Jag är palestinier.
– Jaha …
… och innan jag hinner hejda mig fortsätter jag.
– … men du har ju ingen sjal?

Handlaren börjar skratta.
– Hahaha, ni ska alltid skämta om allting, även som det är nu.

Nu är jag totalt förvirrad, vilka är ”ni”, och vad i h-e menas med ”som det är nu”?
Handlaren ser allvarligt på mig.
– Mitt folk och ditt folk borde kunna vara vänner, som du och jag.

Först då fattar jag – handlaren tror att jag är jude.
Det är väl min näsa som gör det.

Jag överväger att förklara för honom att jag är jugoslav, och att enligt DNA-testet är jag nästan obegripligt slavisk med undantag för en märklig anhopning neandertal-dna.
Men det känns fel att ge sig in i en sådan förklaring.
Ibland är jag finkänslig (jo, jag lovar) och jag har på känn att handlaren skulle bli generad över att han felaktigt rasprofilerat mig.

Så jag tar honom inte ur hans villfarelse och nickar bara vänligt några gånger åt honom som för att bekräfta att vår ytliga bekantskap plötsligt nu upphöjts till en symbol för vänskap mellan palestinier och judar.

När jag går därifrån funderar jag på om mitt påtvingade rollspel i framtiden innebära att jag till exempel måste börja iaktta sabbaten och inte dyka upp och köpa cigariller på fredagskvällen – för då skulle ju handlaren förstått att han tagit fel och känna sig förlöjligad.
Svårnavigerad det här…